När matte fått tyst på en sin idogt skällande Hella slår vi oss ner vid köksbordet för att språka.
– Hon har nog någon "diagnos" och skäller alltid så här när någon hälsar på, säger Ann-Mari och beskriver sin uppväxt mitt i huvudstaden som jättebra.
– Det var ett helt annat Stockholm på den tiden, vi hade till och med kvartersfester, fortsätter hon.
Efter åttaårig folkskola blev det handelsgymnasium och därefter jobb som kontorist på Marinförvaltningen.
– Det var en lärare som fixade jobb åt mig och några andra skolkamrater.
Som 17-åring träffade Ann-Mari en man vid namn Keith i Stockholm och året efter gifte sig de unga tu i London.
– Keith var en härligt galen engelsman, vi reste en hel del och hade väldigt mycket kul tillsammans, intygar Ann-Mari som var gift med mannen i fråga i 15 år.
– Vi bodde i London i drygt två år innan vi flyttade hem till Stockholm tillsammans med ett annat engelskt par. Alla fyra flyttade in hos mina föräldrar i Hägersten, fortsätter hon.
I London arbetade vår jubilar som kontorist på olika företag och en tid på ett tjejgym medan hon var sju år som sekreterare på både en bokhandel och på Svenska Finans när hon kom tillbaka till Stockholm.
– Sedan drev jag blomsterhandel i Husby, på Roslagsgatan och i Årsta i ungefär tio år totalt innan jag avslutade yrkeskarriären med 16 år som kriminalvårdare på Mariefredsanstalten.
Hur var åren på anstalt?
– Mycket intressanta med många olika människoöden som verkligen berörde.
Dagen före julafton 1979 träffade vår jubilar Mikael Ajrami på ett uteställe i Stockholm.
– Mikael bjöd upp mig och sedan uppvaktade han mig under en tid innan han flyttade in till mig, säger Ann-Mari och ler.
Tillsamman fick de sonen Johan och de var ihop i 30 år innan de gick skilda vägar för några år sedan.
– Vi är mycket goda vänner i dag, intygar hon.
Det blir inget tredje äktenskap då?
– Nej du, nu får det allt räcka.
Under åren i England skaffade sig Ann-Mari vänner som hon fortfarande umgås med och en gång i månaden träffar hon några tjejkompisar från förr.
– Vi turas om att träffas hos varandra, en jätterolig tradition.
Ann-Mari försöker träna en del vid sidan om de dagliga cykel- och löpturerna med Hella och varannan onsdag jobbar hon ideellt i Röda Korsets café på Vårdcentralen.
– Dessutom brukar jag till och från hjälpa en kompis i hennes djuraffär här i Mariefred och umgås med mina vänner här på orten, berättar hon.
Vi kommer in på den stundande födelsedagen och Ann-Mari grimaserar.
– 70 år – det känns ju som ena foten i graven. Bara tio år kvar till 80, det känns ju ruskigt. Jag känner mig inte gammal, men man undrar ju vart åren tog vägen, säger hon och skrattar.
Hur firar du?
– Jag och Micke hade stor fest när vi fyllde 60 år, den här gången blir det lugnare. Men jag är hemma på födelsedagen och vet att det dyker upp lite folk.