– Ja, det är jättemärkligt. Jag säger precis som alla andra: Vad fort det gick ! Sedan jag fyllde 30 har allt bara accelererat. Jag känner mig fortfarande som typ 28 och tycker faktiskt att min bästa tid är precis nu.
Veterinär, det var vad Anne-Lie Andersson var fast besluten om att bli. Uppväxten var fylld av fåglar med brutna vingar, sniglar som behövde omvårdnad och en lång rad katter.
För att komma vidare valde hon naturvetenskaplig linje i gymnasiet, men sedan for livet iväg åt annat håll.
– Efter studenten jobbade jag som au-pair i Kalifornien och tog hand om en liten pojke som numera är över 30 och bor i Australien.
– När jag kom hem började jag knäcka på Eskilstuna-Kurirens korrektur några kvällar i veckan. Jag ryckte in som film- och musikrecensent ibland och en kväll kom chefen och frågade: "Anne-Lie, vill inte du bli reporter, vi har ett vikariat i Kungsör?"
"Ett klassiskt bananskal" kallar hon sin väg in i journalistiken.
– Idag, när alla är så välutbildade, vågar jag knappt berätta hur jag hamnade i yrket. Men så funkade det ofta på den tiden.
När hon väl halkat gick hon en ettårig eftergymnasial utbildning i kommunikation och media för att trots allt ha en grund att stå på.
– Ångrat mig har jag aldrig gjort. Antagligen hade jag blivit en alldeles för blödig veterinär. Jag är för mesig med djur för att klara av att ta svåra beslut om deras väl och ve.
Som vuxen har hon under en period haft egen häst och numera delar hon tillvaron med kattherrarna Vilgot och Björn.
– Som kvinna och barnlös är man lite av en främmande fågel i samhället och möts ofta av näsvisa kommentarer typ "Aha, så du valde karriären framför barn?"
– Vilken karriär? brukar jag säga. Hade jag varit ute efter att göra karriär och tjäna en massa pengar hade jag valt ett annat jobb. Min drivkraft är snarare att vara den lilla människans röst. Orättvisor gör mig galen, vare sig det är människor eller djur som drabbas. Och vet man inte vilka sorger och orsaker som ligger bakom en barnlöshet kan man göra orättvist mycket skada med nyfikna frågor.
Efter många år som allmänreporter jobbar Anne-Lie just nu med kultur- och nöjesbevakning.
– Det är ren grädde på moset att bara få skriva roliga och glada nyheter – och dessutom om mitt stora fritidsintresse, musik. Nästan alla i min släkt har hanterat något instrument och i mitt barndomshem stod grammofonspelaren på för jämnan.
Sitt 50- årsfirande beskriver hon som en flerstegsraket:
– I våras gjorde jag en vandringsresa till Italien. Det var en utmaning på flera plan: Både att åka helt solo och att testa hur mycket kroppen orkar. Det gick jättebra, jag träffade en massa roliga människor och känner mig stolt både över mig själv och mina fötter.
En ny, bra cykel ingår också i hennes födelsedagsuppvaktning av sig själv.
– Målet är att cykla istället för att ta bilen till jobbet. Åtminstone när det inte regnar...
Senare i sommar firar hon med närmaste familjen, men först väntar en riktig "väninnehappening" i USA dit hon reser med en svensk kompis och stämt träff med ytterligare ett par svensk-amerikanska.
– Nej, ingen 50-årskris. Däremot har jag bestämt mig för att bli bättre på att sätta mig själv i första rummet och säga nej till sånt som bara tar och inte ger energi. Som många andra kvinnor har jag lyssnat mer på andra än på mig själv.
Ett första steg i sin "Anne-Lie-satsning" tog hon redan förra året då hon sökte och fick ett rejält stipendium som gav möjlighet att plugga engelska i New York under två veckors tid.
– Det var en kick. Nu fortsätter jag på samma spår. Sånt får man väl knappt säga – men 2015 ska bli mitt ego-år.