Det forna Jugoslavien var raserat efter andra världskriget när "Ned" växte upp i den vackra kuststaden Herceg-Novi under 40-talet.
– Det var brist på allt på den tiden och vi gick ofta hungriga, säger Ned som bodde med föräldrar och två bröder.
Efter kockutbildning blev det jobb på ett hotell innan han mönstrade på en lastbåt.
– Jag var nyfiken på världen och det här var det enda sättet att komma ut på den tiden. Den första seglatsen gick till New Orleans och i USA var jag ytterligare fem gånger efter det, säger Ned som fick se nästan hela världen under de här sex åren.
Väl i land igen fick vår jubilar jobb på ett fjällhotell i Montenegro och där träffade han snart blivande hustrun Marija.
– Det blev kärlek direkt – en månad efter första träffen gifte vi oss och i fjol firade vi guldbröllop, säger Ned och ler brett.
En dag såg Ned en tidningsannons där det söktes arbetskraft till den svenska hotell- och restaurangnäringen.
– Jag anmälde mig och kort därefter drog de igång en tvåmånaders kurs i svenska språket och svensk matlagning på olika ställen i Jugoslavien. När kursen var klar var vi 200 förväntansfulla personer med arbetskontrakt som satt på planet mot Sverige, berättar han.
Första året i Eskilstuna jobbade han som kock på Statt och därefter blev det tre år på Metropol innan Ned hade fått nog av restaurangbranschen.
– Kockjobbet var tufft – ofta jobbade man sju dagar i veckan och ibland blev det även övertid, säger Ned som utbildade sig till datatekniker.
Marija kom till Sverige med sonen Zoran tre månader efter Ned och tanken var att de skulle tjäna pengar under några år och därefter flytta hem igen.
– När våra söner, Zoran och Goran, skulle börja skolan bestämde vi oss för att stanna för gott och i samma veva blev vi svenska medborgare.
Fick ni lägenhet direkt ni kom hit?
– Ja, i en rivningskåk i Nyfors – utan värme och varmvatten, men med utedass. Det var tufft att bära 20-litersdunkar med fotogen på cykeln varje dag i den svenska kylan.
Hur gick det med språket?
– Jag kunde engelska och det var en klar fördel. Sedan lärde jag mig språket med hjälp av arbetskamrater, tidningar och tv.
Fick ni någon ekonomisk hjälp i början?
– Nej du, vi varken sökte eller fick en enda krona i bidrag. På den tiden var bidragen avsedda till behövande och de gamla som byggt upp landet.
Som nybakad datatekniker fick Ned en tillfällig anställning på Alfa Laval i Skogstorp.
– Den skulle vara några månader trodde jag, men jag blev kvar i 20 år och fram till att jag fick avtalspension i december 1999 då jag var 60 år. Jag var kontrolltekniker och trivdes väldigt bra med mina arbetsuppgifter och den fina lagandan på företaget, intygar vår jubilar.
Som pensionär har han fått mer tid att odla sina intressen att läsa, resa, skriva, måla och odla.
– De första somrarna var det mycket akvarellmåleri med några utställningar, jag har samlat litteratur till mitt familjebibliotek och skrivit boken "Dagsgryningar i Hilander" som handlar om mina vallfärder till klosterområdet Mount Athos (Heliga Berget) i Grekland, säger Ned och visar ett antal fantastiskt vackra bilder från nämnda klosterområde som han besökt nio gånger.
– Jag har varit aktiv i den svenska ortodoxa församlingen i Eskilstuna (grundad av Ignatius Ek på 60-talet) under många år och det var där mitt intresse för klosterområdet drog igång, förtydligar han.
Du har aldrig ångrat flytten till Sverige?
– Nej, den gamla hemlängtan har slocknat för länge sedan. Nu bultar hjärtat när vi närmar oss Kjula på resan hem från Arlanda i stället. Vi har bott här i huset i Skogstorp i 37 år – där är det lugnt, vi har naturen runt knuten och bra grannsämja.
– Två fina saker jag lärde mig när jag som vuxen kom till Sverige var tolerans och tålamod. Bidragande orsaker till att vi stannade här var även det trygga svenska folkhemmet och den svenska neutraliteten. Dessvärre kvarstår nästan ingenting av det där nu 50 år senare, i min vildaste fantasi kunde jag inte tro att landet och folket skulle förändra sig så mycket.
– Men jag älskar Sverige och anser fortfarande att det är världens bästa land.
När Ned bjuder på kokt bryggkaffe och hembakat äppelkaka tittar vi på de många fotografier som pryder väggarna.
– Det där är vår äldsta son Zoran, han gick hastigt bort i skidspåret för sju år sedan och vi fick uppleva den största av sorger, säger Ned och pekar på ett kort av en ung man mitt i karriären.
– Jag tror absolut på ett högre väsen som styr allt och att allt har sin mening, men varför Zoran gick bort får jag veta först när det är min tur att lämna det här, tillägger han.
– Och det är snart dags, men jag förlitar mig på Gud när den stora vandringstiden börjar närma sig slutet...