Undertecknads lokalsinne är under all kritik och jag blir själaglad när vår jubilar erbjuder sig att åka in till redaktionen i Eskilstuna för intervju – vilket i sin tur innebär att jag slipper irra omkring ute i skogen.
– Jag har ett ärende inne i stan på tisdag förmiddag, jag kan titta in till er när det är utfört, säger Rune i luren och dagen efter dyker han upp.
Han är rödblommig om kinderna och ser så där härligt kärnfrisk ut.
– Jodå, hälsan är det bara bra med och jag äter inga mediciner, svarar Rune när jag för hälsoläget på tal.
Runes farfar köpte loss Långsved från staten 1935 och som grabb fick sonsonen lära sig grunderna i lantbrukaryrket.
– Farsan köpte vår första traktor när jag var tio år och jag lärde mig snart att behärska den, intygar Rune som även hjälpte till med skötseln av de kor och grisar som fanns på gården.
Efter sjuårig grundskola och några månaders skolkök började Rune jobba på gården tills det var dags för lumpen på Ing 1 i Solna. Därefter följde några månaders mjölkbilskörande med hämtning av mjölk hos traktens bönder för transport till mejeriet.
– Därmed fick jag trafikkort som innebar en del busskörande som snart övergick i arbete på ett lastbilsåkeri i Länna. Där blev det mer och mer skogstransporter för min del, säger Rune som blev kvar i åkeribranschen fram till sin fars plötsliga död.
Sedan följde 35 år som bonde på Långsved där Runes kanske tristaste minne härrör sig från juli 1994.
– Åskan slog ner och tre hus på gården försvann i branden. Jag hade sex tjurar inne i ett av huset och lyckades rädda fem av dem, säger Rune som under alla år hade entreprenadjobb utanför gården och kört en del taxi i Ärla.
– Bonneriet var ju inte så lönsamt, konstaterar han och bjuder på en passande min.
Som 67-åring trappade han ner på arbetet och arrenderar numera ut åkermarken till andra bönder.
– Men det finns alltid att göra på en gård så jag går knappast sysslolös, intygar han.
Vid sidan av yrket har Rune varit engagerad och under många år ordförande i LRF Eskilstuna och Sörmland, Vuxenskolan och Barva hembygdsförening.
– Jag gillar människor och alla tre uppdrag har varit väldigt givande. Ibland har jag känt att jag försakat familjen och därför blev jag så glad när min son Anders en dag ringde och frågade om vi kunde vara barnvakt då han skulle på en jobbintervju. Han sökte och fick jobb på LRF – och jag som trodde att mina barn hatade LRF efter alla mina möten genom åren, berättar Rune och skrattar.
Under många år var de jourfosterhem åt tonåringar som hade det tufft och som placerades ut av kommunen.
– Totalt hade vi över 100 ungdomar boende hos oss i olika perioder. Det var riktigt tufft ibland, men vi har fortfarande kontakt med en del av dem som bott med oss, säger Rune.
Ett annat hett engagemang som hängt med i alla år är det i Pingstkyrkan i Ärla.
– Jag har varit troende sedan barnsben och det har varit en trygghet för mig i livet, konstaterar han.
Hur har du det med kärleken då Rune?
– Bra tack, jag träffade Ulla-Britt 1965, första mötet var när hon spelade piano i Härads bygdegård. Hon är från Hallsberg och vi gifte oss där 22 oktober 1966. Vi har haft det mycket bra tillsammans och hon har tagit väl hand om mig.
Framtidsdrömmar?
– Jag hoppas få behålla hälsan, klara av att bo kvar på gården och följa barnens och barnbarnens framfart. Det vore ju kul om något av barnen ville ta över gården efter oss, men just nu känns det tveksamt. Vi får väl hoppas på barnbarnen...
Rune har sagt ifrån all uppvaktning och firar 75-årsdagen med de närmaste hos sin son i Krokek.