Under hela 60-talet spelades det boll hemma på vår äng vid Björkhagens skola - varenda eftermiddag från tidig vår till sen höst. Det handlade om spontanfotboll där allt från sjuåriga knattar till mopedmogna mustaschkillar trånade efter en plats i något av de två lagen.
Nej, jag kan faktiskt inte påminna mig om att en enda tjej var med och lirade.
Två av de äldsta och bästa grabbarna skötte delande av lagen och när tre-fyra knattar återstod kom den ständigt återkommande kommentaren "ni kan ta resten" eftersom det ansågs att de där minsta och sämsta inte hade något att tillföra. Ibland hände det att den andra lagkaptenen inte heller ville ha "byket" och då fick de helt enkelt inte vara med och spela den dagen.
Man fick liksom växa in i gemenskapen och det gällde att hålla en något sånär god klass för att få vara med.
Men jag tror att den här gallringen finns överallt - under hela livet - alla kan inte vara med överallt.
När jag senare hamnade i förening och i tolvårsåldern började spela i olika cuper körde vi med bästa laget så fort det blev en betydelsefull match - och vad jag minns accepterades det av alla.
Vem vill spela med ett sämre lag och riskera att åka ur en turnering? Tro mig - inte en enda knodd- och skulle så ändå ske fick "blåbären" givetvis skulden vid eventuell förlust.
Så raka är barn.
På min tid tog man tunnelbanan till träningar och matcher - det var vi ungar som idrottade medan föräldrarna hade sitt. Dagens ungdomsidrott har blivit en släktangelägenhet av guds nåde med närvaro på sammankomster av allt från föräldrar och syskon till gammelfarmor och avlägsna mostrar.
Kul med ett brett engagemang förstås, men ju fler kockar... och ibland får jag känslan av att släkten många gånger har roligare än barnen och att somliga tonåringar faktiskt fortsätter med sitt idrottande för de vuxnas skull.
En idrottsledare jag intervjuade för ett antal år sedan utbrast spontant: "Det bästa vore om alla mina adepter var föräldralösa" apropå alla jobbiga vuxna som la sig i laguttagningar och annat.
Ett något drastiskt uttalande kan tyckas, men vissa skulle nog säga att det ligger en del sanning i det.
Livet är ingen dans på rosor och det kanske är lika bra att de söndercurlade små liven får åtminstone en hint om det innan de missar första uppkörningen.
I veckan köpte jag mig ett säsongskort som ger mig fritt inträde på Tunavallen under Eskilstuna Uniteds elva hemmamatcher i Allsvenskan kommande säsong.
Detta för endast 600 kronor.
Långt fler än de knappt hundra som i dagsläget införskaffat kortet borde slå till - det är ju löjligt billigt för det upplevelsegodis som vankas.
Slutligen kan jag meddela att jag blir fullständigt matt av att följa debatten runt den våldtäktsvåg som sköljer över landet och där man nu ska förbättra uppklarningsprocenten med något de kallar samtyckeslag.
Så länge brottet rankas som snäppet värre än cykelstöld lär nog asen ta för sig även fortsättningsvis.
Tio års fängelse rakt av är mitt förslag och sen det dubbla vid nästa övergrepp.
Om det nu finns någon vilja att stävja galenskapen.