Det är yngsta dottern Anneli Nilsson som ringer oss i mitten av mars och meddelar att hennes föräldrar snart ska fira guldbröllop.
– Mamma och pappa är sociala människor som kämpat på i alla år för att hålla ihop allting. Jag tror de ställer upp om du ringer dem, säger Anneli.
Och jo då, efter lite övertalning blir vi hembjudna till herr och fru Pettersson i villan ute i Mesta där kaffe med nybakad sockerkaka står på vardagsrumsbordet.
– Vårt första möte var på doktor Nils Hollanders läkarmottagning på Rademachergatan. Jag var undersköterska där och Kurt-Lennart kom dit som patient våren 1962, säger Anita.
– Innan han gick frågade han om jag brukade vara ute och dansa, och gissa om jag brukade, fortsätter Anita.
Andra träffen var just på dans – närmare bestämt på Söderby magasin i Barva.
– Kurt-Lennart bjöd upp mig och när danskvällen var slut skjutsade han hem mig, sen den dagen var jag fast, säger Anita.
Vad föll ni för hos varandra?
– Anita såg så där härligt hemvävd ut, som en mjuk och rar tjej.
– Jag såg en mörklockig yngling med vackra ögon.
På påskafton 28 mars 1962 vigdes de unga tu av prästen Gunnar Dyrén i Fors kyrka.
– Han sa att kärlek är att ställa upp för varandra och det har blivit något av vårt motto, säger Anita.
Vad gör att ni fortfarande håller ihop?
– Det handlar om hårt arbete och en del kompromissande, säger Kurt-Lennart.
– Dessutom har vi tre fantastiska barn ihop, åtta barnbarn och våra fina vänner ihop, säger Anita.
Redan för två helger sedan firades guldbröllopet tillsammans med barn och barnbarn.
– Vi var 17 personer som åkte till Åland och jag buggade med vårt äldsta barnbarn, upplyser Anita och skrattar.
Flera i vänkretsen har också runt 50-åriga äktenskap att ståta med.
– Vi är fem par som hållit ihop i alla år, några har redan firat guldbröllop medan några andra ska göra det inom kort. Vi tio träffas alltid på varandras födelsedagar och då är det trerätters middag som gäller. Hela gänget kommer hem till oss på vår guldbröllopsdag, säger Anita.
– Förr gick vi alltid ut och dansade efter middagarna, men nu blir det inte så ofta, knäna är inte vad de varit, erkänner Kurt-Lennart.
Paret betonar att det är viktigt att även ha egen tid och göra sina egna saker – Kurt-Lennart är en hobbysnickare av rang och åker till Balsta varje tisdag där gamla IFK-veteraner träffas medan Anita är aktiv i SKPF, motionerar och handarbetar så pass framgångsrikt att tre av hennes alster fanns på seniorernas vårsalong som nyligen visades i Eskilstuna.
– Vi har rest en hel del under åren också, i fjol åkte vi på en gruppresa till Italien, säger Anita och visar runt i det smakfullt inredda huset de bott i alltsedan 1976.
Vi gratulerar härmed det genomtrevliga paret på guldbröllopsdagen och tackar Anneli för ett bra tips.