Några dagar efter vår telefonkontakt står jag i trapphuset på norr och noterar att det är flera för mig välbekanta personer bland hyresgästerna i kåken där Simone bor. Kort senare öppnar vår jubilar dörren sittandes i rullstol.
– Jag har varit frisk hela livet, men nu måste jag ha hjälp av den här efter en skada i högerknät, säger Simone och kör före mig in i vardagsrummet.
– Jag går på laserbehandling och vi får väl se om de får ordning på knät, fortsätter hon.
Väggarna är prydda av mängder av tavlor i olika storlekar och flera av dem är målade av Simone.
– Jag har målat i många år, men i fjol gjorde jag min sista tavla, säger hon och pekar ut några av sina egengjorda verk och berättar om andra som hon inhandlat under sina många utlandsresor genom åren.
Tonårstiden var som sagt präglad av som hon säger "det hemska kriget", men Simone kunde ändå gå i skolan där hon studerade till lärare i stenografi och maskinskrivning.
– Vi bodde 25 kilometer utanför Paris där pappa hade en affär. Efter kriget åkte jag till England, men efter några månader där dog min mamma och jag åkte hem igen.
Till Eskilstuna kom hon för att arbeta hos en familj i Hällby och redan första sommaren i Sverige träffade hon sin blivande livskamrat Arne.
– Jag pratade engelska och Arne sa bara "yes" hela tiden, jag tror inte han förstod så bra, säger Simone och skrattar.
De gifte sig hemma hos en präst här i staden 1949 och två år senare blev det katolskt bröllop i en fransk kyrka.
– Arne var lokförare och jobbade väldigt mycket medan jag var hemma med sönerna, säger Simone som senare arbetade som fransklärare och höll i kurser på ABF innan hon avslutade yrkeskarriären på Studiefrämjandet där hon trivdes ypperligt bra.
Vid sidan av målningen har schackspel, läsning och resor varit stora intressen.
– Vi hade en sommarstuga i Mälby under många år, den låg ute i skogen och det var vårt paradis, intygar Simone och visar en bild på nämnda paradis.
Maken Arne var sjuklig den sista tiden och gick bort för 21 år sedan.
– Vi hann vara gifta i 45 år och jag har aldrig varit intresserad av någon ny man. Jag har trivts ensam och har många goda vänner, säger hon.
Tre av sönerna bor i Eskilstuna medan den fjärde bor i Viggbyholm och redan lördagen innan födelsedagen blir det familjeträff på restaurang i Eskilstuna.
– Jag ska bjuda ut barn och barnbarn med respektive. Vi blir runt 20 personer så det blir dyrt för mig, säger Simone och skrattar.
Hur känns det inför 90-årsdagen?
– Jag känner mig i vägen och som jag mest är till besvär nu för tiden så efter 90-årsdagen somnar jag gärna in.
Du vill inte bli 100 då?
– O nej du aldrig, hur skulle jag se ut då. Jag tycker jag har levt länge nog nu.
Det där efterföljande skrattet tolkar jag dock som något helt annat – det skulle inte förvåna mig om Simone tar emot min efterträdare i lägenheten på norr om tio år...