Snön singlade ner som små kristaller från vår himmel. Då jag fick budskapet att min fina Elisabeth Lundborg Johansson hade lämnat detta liv.
Alldeles för tidigt.
Jag hade haft förmånen att få ha Elisabeth som elev på Konstlinjen och i helgkurser på Eskilstuna Folkhögskola.
Hon målade stora härliga målningar och en stor tavla skulle hennes man få.
Den var fylld med så många starka, varma färger, kraft och liv. Det var Elisabeth.
Jag fick också undervisa Elisabeth i raku som formspråk, en helgkurs där Elisabeth gick just nu ... Vi träffades varje månad, två helgdagar. Jag minns hennes stora hus som hon gjorde i lera med de små fönstren, hennes blåbär och lingon som hon gjorde så många och som hon med stolthet ställde ut i somras på Hanebergs säteri. De små blåbären hade hon vördsamt lagt i en korg och mitt ibland dom låg ett lingon och alla ugglor i olika storlekar som stod och väntade på henne för att få färg, hon var en estet, en skapande elev.
Vi fick också ta del i hennes fina arbeten inom äldrevården. Och hur glad hon var då hon fick komma på intervju för att få en fast anställning inom äldrevården, då hon vördsamt pratade om hur viktigt det är med bemötande inom vården, med respekt och tillit och värme. Det lyste om Elisabeth varje gång hon skulle till sitt jobb och hennes fina arbetskamrater där som hon tyckte så mycket om.
Nu när Elisabeth har lämnat oss så finns det bara sorg, inga ord, inga varför utan en tomhet.
Livet hejdade sig och det blir aldrig som förr. Hon fattas oss.
Mina tankar går till hennes man Stefan som förlorat en maka och barnen som förlorat en mor.
Men jag vet att i himlen sitter Elisabet och skapar och hon kommer alltid att se oss andra.
Och till kaffet kommer hon att bjuda på den goa citronkakan. Det vet jag.
Jag saknar henne så och det blev så tomt på skolan.
Ann Margret J Pettersson