Redan på tomten möter jag ett par av familjens katter och när jag kliver in i kåken börjar Charlie skälla som en besatt på mig.
– Ta de här och ge honom, säger Bo och smusslar åt mig några godisar som i ett vips får hunden och mig att bli polare.
Då upptäcker jag att glasögonen är glömda på redaktionen.
– Jag har nog några till utlåning, säger Bo och jag får ett par som åtminstone ger mig ledsyn.
Vi slår oss ner vid köksbordet där kaffe och kakor står framdukade och innan snacket har kommit igång ordentligt har vår jubilar bjudit på en medryckande version av ledmotivet i "Den sista färden" på sin femsträngade banjo.
– Det här är mitt huvudinstrument, säger Bo efter uppvisningen.
Vår jubilar var bara ett år när familjen lämnade huvudstaden för att bosätta sig på en gård i Småland.
– Pappa ville bli bonde, men efter fyra år flyttade vi hemåt igen och hamnade i Saltsjö-Duvnäs där min far drog igång Köttcentralen. Jag var nog också ett av skälen till att vi flyttade tillbaka, säger Bo som inte fick igång talet som han borde.
– Ett tag befarade de att jag var utvecklingsstörd, men utredningar visade att jag hade en grav hörselnedsättning och efter enträget tränande av min mor fick jag igång språket, fortsätter han.
Bo gick i specialskola för hörselskadade från första klass och bestämde sig senare för att bli tandtekniker.
– Men strax före examen upptäcktes det att jag var allergisk mot kemikalier inom yrket och jag var tvungen att hoppa av. Det var riktigt tungt för mig, säger Bo som i stället utbildade sig till fritidsledare på Kjesäters Folkhögskola utanför Vingåker.
Det blev ett lyft – framför allt i en bemärkelse.
– Jo det var där jag träffade Annika, hon var assistent åt en elev på skolan – och väldigt snart uppstod kärlek, säger Bo och ler lyckligt med hela ansiktet.
– Annika är god och omtänksam – och med små påminnelselappar ser hon till att jag får någonting gjort här hemma, säger Bo och skrattar.
När Annika kom in på sjuksköterskeskolan i Eskilstuna 1974 flyttade de hit, men Bo hade svårt att få jobb som fritidsledare och försörjde dem båda som tandtekniker under två år.
– Därefter fick jag fast jobb på Årby fritidsgård där jag blev kvar i tio år, säger Bo som sedan var flyktingassistent i sju år och senare undervisade invandrare i svenska på Årbyskolan.
– Att jobba med flyktingar gav mig nya perspektiv – mycket lärorikt och intressant. I mitten av 90-talet gick jag in i väggen och efter en tids sjukskrivning utbildade jag mig till IT-samordnare och avslutade yrkeskarriären på IBM i Hållsta, fortsätter Bo innan han bjuder på ett musikstycke på sin Dobro, vilket är en speciell typ av instrument med resonanslåda delvis av metall.
Bo spelar musik i flera olika konstellationer, men "Yellow n' Bluegrass" har hängt med sedan urminnes tider.
– Det är ett band jag haft i alla år, men vi ligger på is just nu, säger Bo. Numer spelas fiol med ett par från Härad och där spelar också mandolinvirtuosen Christian Nielsen med - Bos "vapendragare" alltsedan 1974.
Redan 1985 köpte de en sommarstuga i Borsökna och 19 år senare stod huset de nu bor i inflyttningsklart.
– Här bor vi perfekt, vi har bra grannar och nära till både natur och vatten, säger Bo och pekar ut mot Borsöknasjön.
När han inte spelar musik tar han gärna en joggingtur runt nämnda sjö, styrketränar, fixar i och kring huset, lagar mat, umgås med de närmaste och funderar kring livsfrågorna.
– Jag är medlem i Sekulära Humanisterna som värnar om det sekulära samhället och åtskillnad mellan religion och politik. Vi följer de mänskliga rättigheterna som ska vara överordnad alla religiösa dogmer, normer och föreställningar. Det finns inget högre väsen som styr våra liv – vi har endast ansvar för oss sjävla och varandra - här och nu. Jag tror på evidensbeprövad vetenskap som går att bevisa, intygar Bo.
Födelsedagen firar han tillsammans med barnbarnet Elis som fyller 2 år fyra dagar efter morfars födelsedag.
– Då blir det, ett gemensamt 67-årskalas, säger Bo som även hinner bjuda på en kort trudelutt på ståbasen innan jag lämnar idyllen.
Snacka om estradör...