Hon är sig lik från bilderna när hon kliver in på sitt favoritcafé i Stockholm city. Jodå, säger Inga-Britt Ahlenius, hon blir ofta igenkänd. Nästan varje dag kommer folk fram till henne, och hon verkar både rörd och förvånad över uppmärksamheten.
– De tackar mig för vad jag har gjort och säger alla möjliga saker som jag blir generad över. Men i grunden är jag ju väldigt glad över att de ger mig ett erkännande.
Pensionerade ämbetsmän väcker sällan uppståndelse. Men så handlar det inte heller om någon ordinär ämbetsmannakarriär. Hon har haft en rad mycket inflytelserika poster, som budgetchef på finansdepartementet, generaldirektör på Riksrevisionsverket (RRV). Hon har varit med och grundat en revisionsmyndighet i Kosovo och varit chef för den interna granskningen av FN i New York.
Det folk tackar henne för berör främst tiden på RRV. Som nytillträdd chef reagerade Inga-Britt Ahlenius på att den myndighet som var satt att granska den statliga verksamheten kontrollerades av regeringen. En konstruktion som satte Sverige i samma båt som Nordkorea, Kina, Kuba "och några andra länder där inte parlamentet spelar någon roll".
Hennes reaktion blev att försöka få kontrollen överförd till riksdagen. Trots en regering som aggressivt slog vakt om sin makt lyckades hon efter tio års uthålligt arbete driva denna grundlagsfråga i mål.
Den arbetssegern har lett till mången beundrande kommentar om hennes mod. Det är sant att hon aldrig har varit rädd för sina chefer, säger hon, men mod är inget ord hon själv föredrar.
– Det handlar om plikt, och kanske om att jag kommer utifrån. Jag är inte kvoterad av makten, mina föräldrar har inte arbetat i den centrala förvaltningen och har inte varit politiker. Jag har väl inte lärt mig var gränserna går för vad man får göra, säger Inga-Britt Ahlenius.
Hon växte upp i Värmland, och när pappan var inkallad under kriget bodde hon hos sin farmor och farfar. Hon beskriver sig som "farfars lilla kejsarinna", ett omhuldat barnbarn som var omgivet av trygghet och kloka förebilder. Det gav henne råg i ryggen och en oskuldsfullhet som har gjort det självklart för henne att påtala felaktigheter även när andra tiger.
Den egenskapen tog hon med ända upp i toppen av FN, där hon kritiserade Ban Ki-Moon hårt i sin slutrapport. Det elakaste hon skrev var att generalsekreteraren inte tycks ha förstått sin uppgift, utan ser sig som en president som reser jorden runt och läser upp tal som andra har skrivit.
I övrigt var hon ganska vänlig i tonen, försäkrar hon.
– Han är ingen dålig människa, bara helt oduglig för uppgiften.
Hon var 65 när hon fick FN-uppdraget. Efter fem år i New York var det skönt att komma hem och trappa ned.
Vad skulle få dig att tacka ja till ett nytt uppdrag?
– Jag tror inte att någonting skulle kunna få mig till det nu. Jag är nöjd med vad jag har åstadkommit och det är så himla skönt att få sova på morgnarna. Ibland tvingas jag upp för att ta barnbarnen till dagis, men då smälter jag över hur gulliga och förtjusande de är när de är nyvaknade.
Malin Eijde/TT