Att träffa vår jubilar under kontorstid var inte det lättaste då karln fortfarande arbetar så vi bestämde oss för att ses hemma hos Lennart efter kneget en sen eftermiddag.
– Jag bor just bakom sågen i Eklången, säger Lennart i telefonen.
Väl ute på bygden ser vi inget som liknar en såg, inte heller någon människa att fråga efter en dylik och när vi försöker nå vår jubilar på telefon är det stendött.
– Jo vi saknar mobiltäckning här ute, upplyser Lennart när vi efter mycket om och men äntligen träffas och slår oss ner vid köksbordet.
Lennart är äldst i en barnaskara av fem och han fick tidigt lära sig att hjälpa till med bestyren där hemma.
– Farsan var stenhård och man gjorde som han sa. Det var fattigt och jag fick hugga ved och mjölka kor redan i unga år, säger Lennart.
De sju skolåren avverkade han i Malmköping.
– Min ett år yngre bror och jag började i första klass samtidigt och vi hade tre kilometer till bussen i Bäckåsen. Det blev sex kilometers promenad per dag året om, säger Lennart och ler åt minnet.
Var det aldrig aktuellt med fortsatta studier?
– Nej du, det fanns inga pengar till sådant. Jag fick jobb som skogsarbetare som 14-åring och då var det yxa och bågsåg som gällde.
Förutom några månader som industriarbetare på Alvenius har Lennart varit skogen trogen sedan dess.
– Att stå i en industrilokal när solen sken där ute var inget för mig, säger han och garvar.
Lennart har varit både anställd och egen, men numera jobbar han åt mågen som tagit över hans firma.
– I dag är jobbet betydligt enklare än förr, jag började köra skogsmaskiner redan på 70-talet och nu handlar det om att skota ut virke från skogen till vägen, redogör han.
Du verkar pigg och frisk – stämmer intrycket?
– Jag har varit kärnfrisk hela livet, men åkte in akut för gallsten för en tid sedan och då upptäcktes det att jag hade högt blodtryck och någon rodnad i magen. Men jag äter sex tabletter om dagen nu och ska väl snart vara av med det.
Sin blivande fru Karina träffade Lennart på en raggarrunda i Eskilstuna 1968.
– Hon satt på muren vid Konsum när jag kom förbi med Volvon. Jag plockade upp henne i bilen och snart var vi ihop, säger Lennart medan Karina nickar jakande.
Året efter blev det giftermål och sedan kom de sju barnen som i sin tur satt 18 barnbarn till världen.
– Och hela gänget bor här i krokarna, den som är längst bort bor i Strängnäs, säger Lennart.
När jag ber Lennart beskriva sig själv blir "lugn" det korta svaret.
– Jag är hellugn och stressar aldrig upp mig, det har jag aldrig gjort, utvecklar han.
– Lennart är väldigt snäll, inflikar Karina.
Du var inte lika hård mot barnen som farsgubben din då?
– Nej du, jag var betydligt snällare. Jag till och med avrådde dem från skogsarbete.
De flyttade till Eklången från Strängnäs för tre år sedan och hyr huset av mågen och dottern som bor i grannhuset.
– Det är lugnt och fridfullt här – vi blir gärna kvar här tiden ut, säger makarna Myllymäki innan vi går ut på tomten för att fotografera jubilaren.
Blir det något firande eller är det jobb som vanligt som gäller på födelsedagen?
– Då ska han vara ledig och en hel del barn och barnbarn dyker nog upp, säger Karina och försöker titta strängt på sin make.
Då blir det nog så...