På kaffebordet i vardagsrummet ligger boken med Ruben Nilsons texter uppvikt. Om några dagar ska Gunvor Pontén framföra ett program om plåtslagaren som blev både konstnär och visdiktare.
– Den typen av uppdrag tycker jag är väldigt roliga. Det är så fritt, säger hon.
Annars är det ganska lugnt på jobbfronten numera, men hon har inte helt stängt dörren till nya uppdrag. Däremot inga plötsliga inhopp.
– Då ska det vara något helgjutet. Och jag vill vara med i processen från början. Det är viktigt för arbetet, säger hon.
I 65 år har Gunvor Pontén varit verksam skådespelare. Under den tiden har det blivit många roller, på teaterscenen, på bioduken och i tv-serier. Hon har jobbat på stadsteatrarna i Norrköping, Göteborg och Stockholm, på Boulevardteatern och Oscars, gjort kabaréer, sjungit och läst dikter.
Med åren har karaktärerna förändrats. I början fick Gunvor Pontén ofta göra rollen som stygg flicka, eller som hon säger "jag fastnade i pig- och fnaskfacket".
– Jag var egentligen blyg, men jag vickade på stjärten när jag gick och såg söt ut, och därför misstogs jag för att vara flörtig.
Därefter vidtog en ny era med typiska karaktärer för kvinnor i medelåldern - hushållerska, butiksbiträde, granntant eller sjuksköterska. Hit hör långköraren "N.P. Möller, fastighetsskötare" där hon gjorde danskdödarens fru eller "Cluedo - en mordgåta" där hon spelade den mördande hushållerskan.
– Det var roligt minns jag. Det var som att göra teater i filmen, man fick chans att utveckla sin karaktär. Och på teatern gjorde jag Martha i "Vem är rädd för Virginia Woolf" och madam Flod i "Hemsöborna".
Tycker du att skådespelaryrket har förändrats med åren?
– Ja, gudskelov. Kanske framför allt hur man talar. Med åren har man dämpat det teatraliska. Men å andra sidan hör man ofta inte vad de unga skådespelarna säger - de som sitter längst bak i teatersalongen ska ju också höra. Det är en konst.
En annan förändring som Gunvor Pontén tycker är särskilt tydlig är att skådespelare i dag, mer än någonsin, måste kunna sälja sig själva. Oavsett om man haft yrket i ett eller 65 år.
– Det finns de som har det i sig, som kan säga: "Här är jag. Jag ska fram här". Men jag tycker ju inte att det är ett dugg märkvärdigt med mig.
– Det hade nog varit bra med lite mer ego. Det har jag förstått genom åren. Fast å andra sidan älskar jag att arbeta tillsammans med andra i en ensemble. Storleken på rollen är inte så viktig.
Lena Wreede/TT