Vi träffas på Håkans kontor en trappa upp i Räddningstjänstens lokaler på Sundbyvägen och vår jubilar låter påskina att det är någon eller några av döttrarna som, om inte krävt så i alla fall tjatat en del på farsgubben sin att ställa upp på en födelsedagsintervju i tidningen.
– Ja vad gör man inte för barnen, säger Håkan och ler brett under den minst sagt rejäla mustaschen.
Läget?
– Bara bra tack, jag spelar hockey i Sméhallen med jobbarkompisarna ett par tre morgnar i veckan.
– Och jag hänger fortfarande bra med i svängarna, tillägger han och garvar.
Efter tio år som svarvare och fräsare inom industrin halkade Håkan in på brandmannayrket av en slump.
– Några av mina arbetskamrater på Nyby Bruk var deltidsbrandmän i Torshälla och jag fick en plats där 1977. Sex år senare fick jag en fast tjänst på brandkåren i Eskilstuna och på den vägen är det, redogör Håkan.
Är det ett lika häftigt yrke som många småungar tror?
– Många tror att vi räddar liv varje dag, men så är det inte. Det är väldigt varierande yrke – vi gör allt från att jaga gäss och vara bärhjälp åt hemtjänsten till att släcka bränder och klippa folk ur bilar vid trafikolyckor.
Hjälper ni inte ner katter från träd också?
– Jo då, det händer det också.
När känns yrket som bäst?
– När man har gjort en bra insats och räddat en människas liv. Jag drog upp en kille ur en isvak på ån en kall februarinatt, halva jag var nere i vattnet när jag fick tag honom i håret. Han överlevde och det kändes bra att somna efter det passet.
– Men man får uppleva mycket tragik också, som när barn far illa eller vid hemska olyckor, intygar han.
Sedan sex-sju år tillbaka är Håkan brandinspektör i den kommunala verksamheten.
– Det innebär att jag jobbar med förebyggande brandskydd, jag åker runt på äldreboenden, gymnasier och annat för att kontrollera att allt är i sin ordning. Jag sköter mig själv och trivs utmärkt bra, säger Håkan som hade kunnat gå i pension vid 58, men föredrog att jobba vidare.
– Jag går nog ner i tid redan nästa år och sedan får vi se när jag slutar helt, funderar han.
Håkan fick tre döttrar i sitt första äktenskap och ytterligare två med sin Lena – som han träffade på sin balkong i Torshälla 1983.
– Jag hade fest och plötsligt stod hon bara där på balkongen, på den vägen är det. Vi förlovade oss året efter och gifte oss 1998.
Hur är Lena?
– En snäll och bra tjej som är mån om oss alla, vi har kul tillsammans.
– Samtidigt är hon tuff som efter 30 år inom kommun börjat på landstinget där hon ska bygga upp ett digitalt system för fakturahantering, säger Håkan och avslöjar att det är han som står för matlagningen där hemma medan Lena tar hand om tvätten.
Hur är du då?
– Lojal skulle jag säga, jag ställer gärna upp för folk. Och så gillar jag att skoja med de yngre "pjupparna" här på stationen.
På fritiden tar Håkan gärna en tur med hojen, pysslar med modellbygge, samlar på 70-talsporslin och spelar golf.
– Golfen ska jag göra en rejäl nysatsning på nu och försöka komma ner till åtta i handicap igen – och när jag blir pensionär ska jag ägna mig mer åt barnbarnen.
Håkan ryggar tillbaka ett snäpp när 60-årsdagen kommer på tal.
– Det låter väldigt gammalt, särskilt när man fortfarande är runt 30 i huvudet.
Blir det något firande?
– Absolut – vi ska ha fest hemma i lägenheten med släkt och vänner, jag tror vi blir ett 40-tal. Vi får väl se om jag fixar maten eller om vi beställer...