Sofia Ledarp beskriver sig själv som en person som arbetar gärna och mycket. Redan under utbildningen fick hon sin första huvudroll i pjäsen "Oleanna" på Borås Stadsteater. Ett år senare erbjöds hon en roll i den klassiska föreställningen "Maria Stuart" som regisserades av Ingmar Bergman.
– Det var som att få gå en utbildning till, fast live. Jag hamnade rakt in i hjärtat och fick möta alla skådespelare som jag beundrade, berättar hon.
Sedan dess har meritlistan fyllts på rejält. Från täta kammarspel till musikaler, tv-serier och biofilmer. Hon har spelat sjuksystern Alma i den hyllade pjäsen "Persona", rocktjejen Carrie i "De tre musketörerna". I tv såg vi henne senast som den drivna kamreren Kinna i "Fröken Frimans krig". En andra säsong ska förövrigt börja filmas till hösten.
Basen är dock Stockholms Stadsteater där hon just avslutat uppsättningen av "Macbeth" och rollen som Lady Macbeth regisserad av koreografen och Bounce-medlemmen Fredrik "Benke" Rydman.
– Jag älskar att dansa, och det har alltid varit en dröm att kombinera det med teater. Att vid 39 års ålder gå in och köra modernt, street och funk i full fart var ren lycka - och det gick - och jag överlevde.
Bland Sofia Ledarps rollinsatser finns inte riktigt någon röd tråd. Det viktiga har varit att testa nya gränser, utmana och bredda sig. I det ingår att själv söka sig till intressanta personer och sammanhang. Vilka ingår i ensemblen, vem regisserar, finns en idé och en vision? Och kanske det viktigaste - att hon går igång på det själv.
– Sedan är det klart att jag tycker om roller som har ett djup och många lager. I dramaspåret trivs jag bäst, säger hon och tar som exempel biosuccén "Den man älskar" i vilken hon också belönades med en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.
– Att få göra den var en fantastisk upplevelse. Att få kliva in i något så välskrivet och stort och bara få försvinna in i det.
Men för tillfället råder ett kort lugn på jobbfronten innan nästa projekt drar igång. Sofia Ledarp påminner sig om att hon tidigare aldrig har tagit en paus och att det känns väldigt skönt att nu göra det. Samtidigt är hon medveten om att det är svårt att tacka nej till projekt, särskilt när man är yngre. Men med åren tycker hon att hon blivit bättre det, och säger att det i slutändan är en fråga om att ta sig själv på allvar.
– Det är bara jag som kan ta hand om den tid och luft jag har. Det handlar om att bara våga vara i det där mellanrummet. Och landa en stund i livet.
Lena Wreede/TT