Böckerna i Sven Yrvinds enrummare i Västervik vittnar om ett visst läsintresse - antalet böcker i hemmet och i verkstaden uppgår till 10 000. Och det knappt använda köket skvallrar om att han fastar för tillfället. Allt för att förbereda kroppen inför det tänkta världsrekordet - att segla 30 000 sjömil i "Yrvind 10" - en liten båt på tio fot (motsvarande tre meter). Då ska 400 kilo proviant räcka i 600 dagar, kanske längre beroende på väder och vind. Det vankas inga feta middagar, utan sardiner och müsli med mjölkpulver blandat med regnvatten. Den övriga lasten utgörs av 100 kilo allsidig facklitteratur.
– Jag seglar för att tänka klart. När solen skiner, vinden blåser bakifrån och båten vaggas fram rytmiskt känner jag lycka och harmoni. En upplevelse av oändlighet, säger han.
Rädsla för havet fnyser han åt. Han har seglat i 50 år och aldrig råkat illa ut.
– Det enda man ska vara rädd för är rädslan själv. Om det blåser storm är jag hellre till havs än på land, där saker kan flyga omkring.
Efter att ha tillbringat några ungdomsår "med en plastpåse" ute i Europa saknar han aldrig några prylar till havs, möjligen någon fackbok. Allra minst längtar han efter folk.
– Jag har dålig erfarenhet av människor. Jag är enstöring till min läggning och trivs bra med mig själv. På land blir jag som en fisk i skogen.
Visserligen hade han en fridfull uppväxt med mormor, mor och en yngre syster på Brännö på Västkusten, pappa var sjöfarare och dog under andra världskriget när Sven var blott åtta månader gammal. Men i skolan agades den ordblinde pojken hårt av magistern i fyra år tills han kunde byta till en skola som brukade en mjukare pedagogik.
Avsmaken för överheten och byråkrater fick än mer bränsle under militärtjänsten, där furirerna hade svårt för den egensinnige 19-åringen som ifrågasatte deras order. Till slut blev det isoleringscell.
Där stod han med dåliga skolbetyg och sin frisedel från militären och funderade över framtiden. Som tur var hade han 150 kronor i fickan. Det räckte nätt och jämt till en liten eka. Vilken han rustade upp med mast och överbyggnad.
– Jag växte upp med havet och tänkte att jag måste ut i världen för att lära mig om olika seder.
Drygt 50 år senare är han mycket nöjd med sitt val.
– Jag är ett levande exempel på att man inte behöver ta så stora resurser i anspråk som många gör. Man kan nöja sig med mindre och spara på miljön. Jag är en idealist och vill att världen ska bli bättre, säger Sven Yrvind.
Eyal Sharon Krafft/TT