Frågan ställer Ann-Louise Hanson till sin man, Bruno Glenmark, som slår sig ned i soffgruppen hemma i Hägernäsvåningen. De har arbetat och levt ihop sedan 1961 och det märks att de har vuxit samman; bollar svaren mellan sig, fyller i varandras meningar, skrattar ofta och delar sina minnen.
Båda är uppvuxna i efterkrigstid, på landet under fattiga men kärleksfulla förhållanden. De flyttade till storstan i unga år och gjorde karriär inom musiken. Han som musiker och låtskrivare och hon som - ja, som Ann-Louise Hanson. Artisten som slog igenom som tonårig schlagersångerska, slog på nytt som vissångerska med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström och introducerade countrypop i Sverige på 1970-talet.
Albumet "You ought to write yourself a love song", med låtar skrivna av Brunos brorson Anders Glenmark, är hennes mest sålda platta någonsin, och tog henne till USA där skivbolaget CBS ville lansera henne. Men när hon ärligt svarade att hon aldrig skulle kunna bo i Los Angeles satsade man i stället på Julio Iglesias.
– Det är ingenting jag har ångrat att jag inte sa ja till. Absolut inte, då hade jag förmodligen inte haft allt det jag har nu; barn och barnbarn.
I lägenheten hänger flera stora oljemålningar signerade av Ann-Louise. Många av dem är från parets 20 år som emigranter i Frankrike. Då var de utarbetade, och studio- och skivbranschen var stadd i förändring.
– När jag flyttade var jag trött på allting, jag ville ägna mig åt något helt annat. Jag satte igång att måla, måla, måla, och det var vansinnigt roligt. Tre år senare ringde de från Hamburger Börs.
Hon tackade ja till att ersätta Wenche Myhre i showen med Barbro "Lill-Babs" Svensson och Siw Malmkvist, och så var karriären i gång igen.
– Det är svårt att säga nej när det är sådana roliga grejer. Vi uppträder fortfarande tillsammans och har fortfarande roligt.
Ann-Louise Hanson är alltjämt en efterfrågad artist. Hon har haft femtio låtar på Svensktoppen, tävlat 13 gånger i Melodifestivalen, satt upp egna shower och gett ut över 700 låtar på sju olika språk. Hennes publik är bred; från 80-90-åringar via en stor gaypublik till dagisbarn som kan tralla texten till "Pensionär". I Tyskland har hon kultstatus och hennes 35 inspelningar på tyska gavs för några år sedan ut i en samlingsbox där.
Som många kollegor i sin generation är hon ödmjuk och vill inte verka märkvärdig. Men visst kan hon tycka att hennes liv har varit en ganska häftig resa.
– Innerst inne är jag lite stolt över allt jag har gjort. Så många människor jag förmodligen har glatt, som har tyckt om mig och lyssnat på min musik och sett mina shower.
Malin Eijde/TT