Jan Guillou är i sluttampen av den hektiska säsongen. Hans år är indelat i halvårsperioder, berättar han, då vårsäsongen är vikt för författande och ett nyktert liv med daglig träning och hårt arbete. Höstsäsongen är fylld med utåtriktade sysslor som föredrag, bokmässan och representationsmiddagar.
På våren bor han i fred på landet, på hösten återfinns han i Stockholm, i en lägenhet han delar med sin hustru, affärskompanjon och förläggare Anne-Marie Skarp. Våningen ligger runt hörnet från tjusiga Strandvägen på Östermalm och är inredd med oljemålningar på väggarna och en soffgrupp i mörkgrönt patinerat läder runt ett glasbord belamrat med boktravar.
Jan Guillou är artig och trevlig och verkar inte så förtjust i personliga frågor. Då byter han ofta till något ämne han hellre talar om, som till exempel hur idén till Hamiltonböckerna uppstod (han skuggades av Säpo i Oslo en gång på 1980-talet och bestämde sig för att "leka" med agenterna) eller varför det bara är amatörförfattare som kör fast i skrivprocessen ("huvudsaken är att inte betrakta författaryrket som något annat än ett yrke när det gäller själva arbetet").
Han är dessutom välformulerad, och säkert en intressant bordskavaljer på de många bokmiddagar han måste gå på. Den här tiden på året brukar vällevnaden ha lagt tio kilo till hans normalvikt, säger han, men ingenting i hans uppenbarelse skvallrar om att han inte skulle vara vid god hälsa. Han är enormt produktiv och skriver i genomsnitt en roman om året. Ändå finns oron där för att han inte ska hinna avsluta sitt stora romanprojekt. Serien Det stora århundradet ska omfatta hela den europeiska 1900-talshistorien, och den tredje romanen Mellan rött och svart, som kom ut i år, har bara nått så långt som till mellankrigstiden.
– Jag är inne i dödens zon, mellan 70 och 90. Och redan på nästa födelsedagskalas kommer man att se att en del personer inte finns med längre.
Han konstaterar ändå att författare som får leva och behålla hälsan rentav kan bli bättre på ålderns höst.
– 43 års övning att skriva ger resultat. Jag skriver mycket bättre böcker nu än jag gjorde som 40-åring.
Före författarframgångarna var han en tongivande samhällsjournalist. Under alla år har han också varit en i massmedierna flitigt förekommande debattör, men makt för egen del har han aldrig eftersträvat, "då hade jag skaffat mig det".
Han har med tiden blivit Jan Guillou med hela folket. Det är många som har en åsikt om honom, och han konstaterar lakoniskt att det blir konsekvensen av att ha många läsare. Men han anser också att det finns en nidbild i medierna som envist hålls vid liv.
Semester från sig själv tar han några veckor om året, då han jagar storvilt i Afrika.
– Det är en helt annan värld och helt andra regler som gäller. Då har jag inte någon som helst fördel eller ens nackdel av att vara den stora författaren, utan jag är bara jägare.
Malin Eijde/TT