Ebba och jag har ett något förvirrat telefonsamtal inför vårt möte och när vi träffas dagen därpå visar det sig att hon hade lagt bort sin hörapparat.
– Jo du, så var det och jag hör väldigt dåligt utan den här, säger Ebba och pekar skrattande mot den lilla manick hon har i örat när vi ses.
Från och med nu kallar vi henne dock "Tuttan" för så gör alla andra sedan snart 90 år tillbaka.
– Det var min mormor som började kalla mig Tuttan när jag var en lite flicka och sedan har det hängt med hela livet. Jag tyckte Ebba lät förfärligt gammalt så jag är glad över det och numera känner jag mig som Tuttan.
Hon hade en jättebra uppväxt i Köping med föräldrar och en lillebror där husets båda barn satsade den mesta av energin på idrotten.
– Brorsan var en duktig ishockeyspelare och jag höll på med det mesta innan jag fastnade för handbollen. Jag var med och startade handbollen i IK Westmannia.
Som 19-åring flyttade hon till Eskilstuna och öppnade Västermalms livsmedelsbutik efter att hennes far och farbror hjälpt henne med det ekonomiska.
– Där fick man ta i ordentligt och bland annat bära 50-liters mjölkkannor, det kanske inte är så konstigt att jag har ont i ben och rygg numera, säger hon och skrattar.
I Eskilstuna fortsatte handbollskarriären i Guif och City innan hon avslutade karriären i Verdandi.
– Jag spelade långt upp i åren och fick många fina kompisar genom handbollen, säger den vänsterhänta linjespelaren.
Hur bra var du?
– Jag var ingen stjärna, men jag spelade i landskapslaget i både Västmanland och Sörmland.
Tuttan brukade möta blivande maken Stig på Tuna Torg när de båda var på väg mot respektive jobb och en tid efter att det hade sagt klick började Stig arbeta i hennes butik. De fick sedermera fyra döttrar i rask takt och när barn nummer fem visade sig ha en snopp blev det stort jubel i familjen.
– Visst var det något extra när Lars-Åke kom, inte minst för flickorna, han blev som en docka för dem, säger Tuttan som sedan avslutade barnafödandet med ytterligare en dotter.
Efter ett antal år hemma med barnen började Tuttan arbeta på det som senare blev Dagab och där blev hon kvar fram till pension.
– Det blev nästan 30 år och jag trivdes jättebra med både arbetskamrater och kunder, intygar hon.
Tuttan och Stig hade varit gifta i 63 år när maken gick bort i mars 2011.
– Det var jättesvårt att mista honom, men han hade ont och led den sista tiden så det var nog skönt för honom att somna in, säger Tuttan.
Två år tidigare hade vår jubilar drabbats av en annan tung sorg då dottern Birgitta lämnade jordelivet för gott.
– Det var så hemskt, vi flyttade in i den här lägenheten samma dag som hon gick bort och alla var samlade för att ta farväl, säger Tuttan och suckar tungt.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag är glad för det mesta, men jag grubblar en hel del. På vad vet jag inte riktigt, egentligen har jag väl inga bekymmer och det går ju bra för mina barn och barnbarn.
Vad gör du annars som pensionär?
– Jag är ute och promenerar, ser på tv och lyssnar på musik, men korsordet till frukosten är nog dagens höjdpunkt.
Tuttans mormor blev 100 år, men några dylika planer har inte vår jubilar.
– Nej, usch nej, så gammal vet jag inte om jag vill bli – jag tar allt ett år i taget, säger hon och skrattar gott.
Födelsedagen kommer att firas med de närmaste, men vad som händer har huvudpersonen ingen järnkoll på.
– Mina barn ställer verkligen upp på mig och de har lovat att fixa något. Det blir nog mat ute någonstans på lördagen och smörgåstårta här hemma på födelsedagen med barnbarn och barnbarnsbarn, tippar hon.
Innan det är dags för fotografering kommer vi in på sport och det visar sig att Tuttan är insatt värre i idrottsvärlden.
– Det är så roligt att Eskilstuna United spelar i Allsvenskan, jag såg flera av deras matcher i fjol. Men Guif följer jag genom tidningen numera, det är så besvärligt att gå till Sporthallen med rollatorn, säger hon och passar på att hylla matchvärdarna på Tunavallen innan hon rabblar upp halva spelartruppen i Barcelona för att sekunden senare avslöja att de också tillhör hennes favoritfotbollslag.
Vilken härligt rar kvinna – grattis på dig Tuttan!