Jubileumsbrevet som Robin skickat till oss kommer på villovägar och först tre dagar före födelsedagen får vi det till redaktionen och dagen därpå dyker han upp hos oss på Rademachergatan.
Efter att den ordinarie faktarutan är ifylld kommer vi in på Robins fallolycka för fyra år sedan.
– Jag blev förd till Uppsala och blev opererad, doktorerna trodde inte att jag skulle överleva första natten, säger Robin som har ett väl synligt och rejält ärr ovanför höger öra som livslångt minne.
– Jag återhämtade mig snabbt och efter en månad på sjukhuset blev jag friskförklarad och fick jag åka hem. Första morgonen jag vaknade i mitt egna hem, sittandes i min egen säng och insåg att jag skulle äta min frukost i det kök jag köpt för mina egna pengar – så brast det. Där och då började jag gråta när jag insåg att det finns så mycket i livet att vara lycklig över, fortsätter Robin.
Robin ler mot mig och jag känner att hans historia fått mina hårstrån att stå i givakt runt om på kroppen.
– Jag var en rätt vild kille tidigare, men i dag är jag lugnare, klokare och snällare. I dag vill jag uppmana folk att vara lyckliga, livet är så mycket vackrare än hur folk behandlar det.
Förutom att Robin är lomhörd och har en balansnedsättning lever han med diabetes sedan tio år tillbaka.
– Men jag klagar absolut inte, det kunde vara så mycket värre. Jag hade ju kunnat vara en grönsak eller inte funnits allt, säger Robin.
Efter gymnasiet på Barn och ungdom var vår jubilar lagerarbetare på olika ställen, men numera jobbar han som personlig assistent.
– Det är det bästa jobb man kan ha och jag får hjälpa en annan människa att må bättre. Jag jobbar med en brukare och vi är superbra kompisar, intygar Robin vars främsta intresse är träning.
– Jag tränar för att må bra och tycker samtidigt att det är hur kul som helst. Dessutom är det bra för min diabetes.
Framtidsdrömmar?
– Jag hoppas på barn, hund och villa så småningom. Att få barn som mår bra och är lyckliga livet igenom är min högsta dröm – större än så kan det inte bli.
Att 30-årsdagen står för dörren är ingen stor sak för Robin.
– Att fylla år var viktigt i tonåren, men nu känns det inget speciellt. Det blir väl någon liten bjudning med de närmaste, men inget stort, säger Robin innan vi knallar ner till ån för fotografering.
På karlars vis skakar vi hand innan han försvinner bort i gatuvimlet – hade jag bara varit lite modigare hade jag tagit initiativet till en bamsekram.