Tre olympiska guld, ett olympiskt silver och två EM-guld vittnar om Tomas Gustafsons enorma drivkraft under 1980-talet. Eller ska vi hellre säga tjurighet?
– Jag minns hur envis, otålig och tjurig jag var som barn. Jag hade så roligt med kompisarna hemma att jag bokstavligen satte mig på dem så att de inte skulle gå hem.
Han trummar på bordet:
– För att bli olympisk mästare och orka ta sig igenom långa träningsperioder måste man vara uthållig, långsiktig och hängiven i sitt engagemang. Sådan är jag. När jag har bestämt mig för en sak är jag fast i min uppgift.
Därmed inte sagt att Tomas Gustafson är tjurskallig i alla lägen. Tvärtom. Det vet nog alla som såg TV4:s "Det största äventyret" i år, där han och tre andra elitidrottare tog sig från den ensligaste vildmarken tillbaka till civilisationen.
– Jag behöver inte alltid få min vilja igenom. I vissa situationer kan det vara mer effektivt att lyssna på andra. Då måste man bestämma sig för att ta ett steg tillbaka och samarbeta prestigelöst.
Trots många lyckliga ögonblick har världsmästaren, som hade en trygg och kärleksfull uppväxt med mamma, pappa och en sex år yngre syster i ett medelklassområde nära Vilstaskogen i Eskilstuna, också upplevt håglösa dagar som elitidrottare.
– När man tränar och tränar, år efter år, är det klart att tvivlet kommer någon gång längs vägen. Jag hade perioder utan en stark gnista när jag hoppades på att lyckas ändå, utan att göra det lilla extra. Men på elitnivå funkar inte det.
Svackan han så öppet talar om infann sig 1984, efter OS-guld på 5 000 meter och OS-silver på 10 000 meter. Pappan gick bort, han fick hjärnhinneinflammation, Tomas Gustafsons knä behövde opereras och - mardrömmen för en elitidrottare - han började tänka negativt.
Räddningen kom från ett oväntat håll. En utbildning i internationell marknadsföring 1986 ingöt god energi. Han förmådde ladda om.
Två år senare blev han tvåfaldig olympisk mästare och krossade världsrekordet på 10 000 meter.
Men 1992 var energin definitivt på upphällningen, att sluta kom som en befrielse.
– Det var skönt. Det är inte kul att stå på startlinjen i olympiska spel och känna att du inte har en chans.
Efter att han hade lagt skridskorna på hyllan sadlade han om till föreläsare och företagare och har haft medgång i båda grenar. Däremot hade alla goda tankar om idrott som hobby stannat vid just tankar.
– Det kändes som att jag hade en mental barriär mot att träna.
Inför 50-årsdagen var måttet rågat. Tomas Gustafson bestämde sig för att göra slut på sin idrottsliga overksamhet - och anmälde sig till "klassikern". Det blev vändpunkten.
Nu är han en inbiten cyklist som beger sig ut oavsett årstid eller väderlek. Före intervjun klockan nio avverkade han 4,8 mil på sin mountainbike. Förvisso siktar han som hobbyidrottare inte på nya världsrekord. Ändå tycks Cykelvasan i sommar väcka tävlingsmänniskan i honom.
– Cykeln har gett mig en nytändning. Sist blev jag väldigt nöjd med mina 3:09, men nu ska det bli under tre timmar!
Eyal Sharon Krafft/TT