Den flerfaldigt prisbelönade och teateraktuella Irene Lindh har varit på Dramaten ända sedan hon gick ut Dramatens elevskola 1967. Under detta nästan halvsekel har hon samarbetat inte bara med de mest namnkunniga skådespelarna, utan även med stora regissörer som Bo Widerberg, Lars Norén och Ingmar Bergman. Alltigenom ett friktionsfritt samarbete, framhåller hon och ger intryck av att vara en varm och öppen människa som har nära till skratt och känslor.
– Jag var inte rädd för någon regissör och är överhuvudtaget inte auktoritetsrädd. Jag måste ha fått gott självförtroende hemifrån, en arbetarfamilj på Söder där jag var äldst av tre syskon. Jag var nog mycket av en storasyster. Ibland lägger jag mig i för mycket och inbillar mig att jag vet bäst själv.
Hon har även medverkat i ett 30-tal filmer och tv-produktioner, däribland som polischefen Jenny Hultin i filmatiseringen av Arne Dahls spänningsromaner, 2011-2012.
– Jag tänkte att jag ville vara polis någon gång innan jag dör. Det var ett roligt sammanhang att vara med om.
Ändå har teatern alltid varit hennes huvudfokus, med lagarbete som oumbärlig ingrediens.
– Jag tar inte mig själv på alltför stort allvar och gillar att vara en i gänget. I teatern är man en del av en ensemble och är beroende av varandra, faller en faller alla. Bra samarbete är viktigt - där är regissören en nyckelperson.
Skulle hon kunna tänka sig regissörens roll?
Hon skrattar.
– Nej, jag är alldeles för otålig. Som regissör ska man vara en klok general och vänta in folk. Det har jag inte tid med... Jag har häftigt humör, men livet har lärt mig att tänka mig för och hålla igen för att inte såra folk. Konfliktsökande människor med aggressiv framtoning har jag svårt för.
För fyra år sedan var hon med om en stor sorg. Efter många års sjukdom i multipel skleros (MS) gick hennes dotter bort.
Samtidigt pågick livet och hon medverkade i en lång rad rosade Dramatenföreställningar som "Natten är dagens mor", "The mental states of Sweden", "Vintersolstånd" och "Ett informellt samtal om den nuvarande situationen".
– Det var så roligt och befriande att medverka i sådana positiva sammanhang. Det är glädjande att vara efterfrågad i min ålder.
Och än vill hon inte börja leva pensionärsliv - utan fortsätta med teatern.
– Att vara skådespelare ger ett rikt liv. Jag är lite ängslig för tomheten i fall jag inte hittar något lika stimulerande. Det är roligt att vara en i gänget och jag känner lust att lära mig nya roller. Hoppas att jag aldrig slutar att vara nyfiken - för då tror jag att man blir gammal!
Men livet består av mycket mer än bara teater. Familj, inte minst sexåriga barnbarnet Ellinor, och många goda vänner.
– Ett rikt socialt liv är oerhört viktigt för mig – där hämtar jag all kraft och energi. Det är det som egentligen är livet, säger Irene Lindh.
Eyal Sharon Krafft/TT