Under 26 år (1987-2012) delade jag generöst med mig av allsköns funderingar i Eskilstuna Nytt som sedermera blev Sméjournalen och därefter Folket.
Det var en skön terapi, men när stadens lilla tidning gick i sexdagarsgraven och undertecknad fick kicken var jag rätt säker på att min sista krönika var skriven. Faktum är att jag hann lägga ut några krokar i restaurangbranschen - det är ju ändå kock jag är - innan EK ringde och erbjöd mig kneg här på Personligt.
Några längre egna utsvävningar har det dock inte blivit under detta mitt första år här på blaskan, men här om veckan frågade nyhetschefen om det inte var dags att dra igång en egen kolumn med biffig bildbyline.
Jag nappade på rot - trots att jag vet vilken vånda som väntar de gånger skrivkrampen infaller och uppslagen lyser med sin frånvaro strax innan leveransdags.
Men det är förbannat kul också, en egotripp av guds nåde och dessutom vet jag att det finns åtminstone en handfull människor där ute som har saknat mina rapporter.
Jo då, jag är mycket väl medveten om att en och annan tycker att denna anrika publikation härmed brister å det grövsta i omdöme, men ni får helt enkelt hoppa över de här raderna och bläddra vidare.
Genom åren har jag väl varit något av en bohem, tagit någon bira för mycket och ägnat mig för mycket åt spel och dobbel, men i dag skulle jag nog säga att jag är en riktig Svensson. Jag har kvinnligt sällskap sedan drygt sju år tillbaka, en Volvo 740 står nere på parkeringen, jag har fast anställning, kolonistuga och en relativt nyinköpt bostadsrätt.
Kan det bli mer borgerligt svennigt än så?
Sambo Ursula brukar kalla mig "Diplomaten" för att jag ska hålla mig så väl med allt och alla och innerst inne tycker hon nog att jag är rätt mesig.
Det är knappast ett epitet man kan sätta på henne.
En dag i höstas fick hon plötsligt nog av de ständigt försämrade arbetsvillkoren på Mälarsjukhuset och sa upp sig - på stående fot och mitt under ett möte.
Någon lyxhustrutillvaro blev det dock inte fråga om - hon blev anställd på ett bemanningsföretag bara några dagar senare.
Nu jobbar hon lite när hon vill, kommer hem från Huddinge eller Västerås med ett leende på läpparna och får dessutom betydligt bättre betalt än hos landstinget.
– Visst är det skillnad på att ta hand om en eller högst två patienter än uppemot åtta som jag hade på kirurgen, säger fjällan min.
Vi skriver 01.35 fredagen den 8 februari och jag sitter vid köksbordet i lyan vår på Stenkvistavägen, smuttar försiktigt på skrivresans tredje Karhu och känner mig glad över att vara tillbaka på banan igen.
Efter jobbet i dag tar jag tåget till Stockholm för en återföreningsträff med barndomskompisarna från Björkhagen på Harrys vid Södra Station. De flesta som sägs dyka upp har jag inte sett på över 40 år.
Det ska bli skitkul.