Vi känner till honom, för han dyker upp då och då med fina bilder som publiceras under vinjetten läsarbilden.
I dag fyller Hans Vogtmann 80 år och firar på restaurang Papa Jun i Kvicksund. Precis som han brukar.
– Jag är född på den "riktiga" midsommarafton (som tidigare alltid firades just den 24/6) och brukar kalla mig själv för ett midsommarbarn eller solskensbarn.
Och Hans Vogtmann kommer verkligen med solsken. Det är inte mycket som bekymrar där inte.
– Jag är en optimistisk människa, säger han. Har aldrig känt rädsla i och för livet, utan har sökt äventyr och fått leva det liv jag ville leva och drömde om som barn.
Även om Hans upplevt andra världskriget (två av hans äldre bröder deltog, båda lever, dock är den ene brodern krigsinvalid), har levt väldigt fattigt och tidigt fått kämpa och arbeta hårt, så innebar uppväxten och kriget inget särskilt negativt för honom.
– Jag upplevde snarare åren 1939-45 som en lite spännande tid i livet. Jag var ju bara mellan 5 och 11 år när kriget pågick och min hemby klarade sig från angrepp. Vem ville bomba en liten bergsby?
Hans minns dagen i slutet av april 1945 när plötsligt en morgon mullrande fordon med kanoner – ryssarna – kom in och freden strax efteråt var ett faktum.
– De ryska soldaterna – ockupanterna – var fattigare än vi och jag minns att vi ibland spelade fotboll med dem första tiden . . .
Däremot fick familjen Vogtmann uppleva sina värsta dagar i livet, fick känna på maktmissbruk, diskriminering och omänsklig behandling när de tvångsförflyttades från födelsegården i Helmershausen i Thüringen till staden Gotha tio mil inåt landet. I boskapsvagnar utan fönster och av sina egna landsmän! Året var då 1952.
– Vi och tolv andra familjer i hembyn fick sex timmar på oss att plocka ihop våra ägodelar. Mina föräldrar tog det mycket hårt, vi hade ju djur. Min far dog strax efter, blott 60 år. Min mor levde dock tills hon blev 77.
Varför tvångsförflyttades ni?
– Vad jag vet fick vi aldrig någon riktigt förklaring av Östtyska staten till det.
Hans Vogtmann är född som nummer nio i en syskonskara på tolv. Uppväxten präglades av att familjen var starkt frireligiösa och strikta regler ramade in barndomen.
– Vi var liknande baptister eller metodister kan man säga, fortsätter Hans, som tidigt tvivlade på det där med religionen och inte ägnat sig åt den sedan han blev tonåring.
Långt upp till 20-årsåldern bodde Hans dock tillsammans med sin familj, det fanns inte råd till annat även om han tidigt började arbeta som målarlärling.
Men sen började ett nytt kapitel i livet. Han började tävlingscykla. Var bland annat DDR:s bästa cyklist 1954 och vann då en stor tävling.
– Alla tidigare vinnare i just den tävlingen fick en tävlingscykel som pris, men just det året blev det inte så, jag fick bara en vinnarkrans . . .
Hans minns hur otroligt besviken han blev.
– Jag hade dittills cyklat på en helt vanlig cykel och önskade mig verkligen en tävlingscykel. . .
Lite senare tog äventyrlige Hans cykeln för att besöka sin älsklingssysters bröllop 30 mil bort. Han lånade finkläder när han kom fram. Som inte passade, men det är en annan historia.
På hemvägen var han med om en trafikolycka. Kolliderade med en mopedist – som senare avled. Hans klarade sig dock med blott tre veckors vistelse på sjukhus.
– Jag hade tur och är förstås tacksam för att jag överlevde.
Överlevt har han också gjort under alla de bergsklättringar i bland annat Alperna som blev ett stort intresse senare i livet.
– Jag har alltid fascinerats av berg, har bland annat bestigit Zugspitze, Tysklands högsta berg.
1955 var det fortfarande straffbart att fly från öst till väst i Tyskland. Men det året var Hans en av de 250 000 landsmän och kvinnor som gjorde det. Han bestämde sig för att han ville till Frankfurt.
– Jag hamnade i flyktingläger i mitt eget land! Det var en märklig situation, men jag klarade mig. Dock blev jag arbetslös under den stränga vintern 1955 och hade bara några få mark att överleva på. Det fanns inget annat statligt understöd.
Hans började se sig om i andra länder efter arbete, han flyttade dit där det fanns jobb. Först till Schweiz och Alperna där han bodde i alpbyar, på pensionat och senare i Garmisch partenkirchen. Han jobbade en del i turistbranschen.
Senare i början av 1960-talet hamnade Hans i Norge. Där hade han en kompis som flyttat till Sverige och Eskilstuna och som bjöd honom hit 1963.
– Min vän bodde på Bragegatan på östermalm. Jag stannade och sökte nytt jobb igen.
Ett av jobben var hos en familj som bodde på Rademachergatan i Eskilstuna, snett emot Kuriren får vi veta. Där fanns 19-åriga Inga-Lill som fick rummet ommålat av tio år äldre Hans. De gifte sig 1964 och fick en son. Äktenskapet höll i tolv år. Sedan dess har Hans i princip levt ensam.
– Jag lever ett speciellt liv, är en fri man, men trivs, fortsätter han. Särskilt ute i min villa i Tumbo som jag haft sedan 1993. Har katten som sällskap.
Hur är det med hälsan?
– Jag har haft diskbråck och nu har jag en höft som krånglar. Hoppas få klartecken för operation, men annars är jag fortfarande livsglad.
Hans Vogtmann bjuder in till att ses igen. Han vill ha hjälp att skriva sina memoarer. För hans strapatsrika liv är svårt att få plats med på en tidningssida.