Paolo Robertos schema är fullspäckat. Förutom programledarjobben i tv skriver han kok- och träningsböcker, har ett eget pastaföretag och driver konferenshotell.
Exhustrun och kompanjonen Lena Arrelöv Roberto har fullt sjå att hitta en intervjutid åt sin före detta make. Till slut får det bli tisdag morgon då han sitter i bilen på väg till dagens första möte.
– Att Lena och jag lyckas vara vänner har betytt väldigt mycket för mig. Till skillnad från mig är hon ganska tuff. Jag är bra på att jobba, men jag vill vara kompis med folk. Och det är ju inte så bra i affärer där man måste vara lite hård.
I de tidiga tonåren blev Paolo Roberto känd som en slagskämpe som ofta hamnade i gängbråk. Efter att ha lämnat kriminaliteten satsade han på en boxningskarriär. Men 2003 golvades han rejält under en titelmatch och drömmen om att bli världsmästare fick ett abrupt slut.
Enligt Paolo Roberto är den största missuppfattningen om honom att han skulle vara en hårding, en som gillar tuffa tag, vilket han misstänker hänger ihop med boxningen och att han, som han själv uttrycker det, "har ett förflutet".
– Jag har så klart mjuka och goda sidor också. Men jag är en machoman och älskar den typen av manlighet. Men det är ju lite förbjudet i dag. Ett skällsord.
Hur menar du?
– Allt som är manligt är fult, om det inte är en tjej som gör det. Jag menar boxning och den typen av grejer. Men jag tycker ju om att berätta om hur tuff och hård jag är, säger han och skrattar.
Samtidigt har han förändrats mycket. Det hetsiga temperamentet jobbar han ständigt med att få bättre kontroll över. Ändå finns det mycket kvar att göra, påpekar han. Till exempel kan han vara ganska lättstött. En känslig punkt är stavning vilket också hänger ihop med att han är dyslektiker.
– Jag jobbar jättemycket med sociala medier och har runt 100 000 som följer mig. Och det är som att ha 100 000 rättstavningspoliser. Jag stavar ofta fel och särskrivning är helt omöjligt för mig. I rättstavningsprogrammet ser det ju helt rätt ut.
Han avskydde tiden i grundskolan och beskriver det som nio år av att hela tiden känna sig dum i huvudet.
– Fortfarande kan jag bli så in i helvete förbannad på kommentarer som: "Jag värnar om det svenska språket". Jo, visst? Folk gör det för att de tycker att det är roligt att trycka till en offentlig person.
– Men jag har förstått att det är väldigt viktigt att stavningen blir rätt och jag jobbar på det. Och som dyslektiker tycker jag att jag har klarat mig ganska bra i livet.
Lena Wreede/TT