Anders Blomgren gick på lågstadiet när han hängde med en kompis på handbollsträning med IFK Eskilstuna.
– Men den verksamheten slutade strax därpå så jag började i Guif i stället. Där var det ont om målvakter så jag ställde mig i målet. Under första träningen fick jag ett rejält skott på klockspelet, men jag fortsatte ändå i samma position, säger Anders och skrattar åt minnet.
Han kom med i Guifs A-trupp som 17-åring och under den följande tioårsperioden spelade han även i Eskilstuna HK, HK C/V, City och Katrineholms AIK.
– I Guif konkurrerade jag med bland andra Tomas Svensson så det var väl inte så konstigt att det blev en del bänknötande. Men Tommy Flodman brukade, med glimten i ögat, säga att jag var Sveriges bästa andremålvakt, säger Anders eller "Blomman" som i stort sett alla kallar vår jubilar.
– Vi var tre Anders i klassen i trean och alla fick smeknamn. Jag blev Blomman och det har hängt med sedan dess, förklarar han.
Några handbollsminnen?
– Vi var iväg på många roliga resor och läger. Spelmässigt minns jag bland annat när jag kom in och tog fyra-fem straffar i en kvalmatch mot Alingsås och när vi vann Eken Cup, som räknades som Ute-SM, i Stockholm 1984.
Hustrun Ingela Stenberg träffade Anders på krogen hösten 1987.
– Vi kände väl till varandra så smått innan och det tog sin tid innan vi blev ihop. Ingela är ju tre år äldre än jag och tyckte kanske att jag var lite för ung, säger Anders.
– Hon är den strukturerade av oss medan jag är en praktiker och van att producera. Dessutom är hon den av oss som har de överlägset främsta handbollsmeriterna, erkänner han.
Yrkesmässigt har Blomman provat på en lång rad yrken – men någon hoppjerka vill han inte kalla sig.
– Nej det tycker jag inte. Jag har jobbat länge på flera ställen, men jag tycker om att lära mig nytt, säger Anders som driver Blomgrens Konsult sedan 2005.
– För närvarande är vi tre anställda och transporterar specialprodukter. Men vi kan fixa det mesta så folk kan höra av sig om allt möjligt, tipsar han.
Efter de egna karriärerna blev både Anders och Ingela tränare för barnens respektive handbollslag.
– Jag var tränare i Guif och Eskil i totalt nio år. Intressanta år där min huvuduppgift var att få ungdomarna att tycka det var roligt, säger Anders vars största problem under de där åren var allt för "engagerade" föräldrar.
– Det hände att de "la sig i" lite för mycket, säger han diplomatiskt.
Både Michaela och Daniel bor numera i Göteborg där de givetvis spelar handboll vid sidan av arbete och studier.
– De trivs där och det känns bra, men visst känns det lite tomt där hemma numera, säger Anders som beskriver sig själv som "rak, ärlig och något kantig ibland".
– Jag har ett starkt självförtroende, kanske lite för starkt ibland, tillägger han och skrattar.
För 20 år sedan firade Anders 30-årsdagen tillsammans med jämnårige kompisen Stefan Toll.
– Vi var drygt hundra personer i hyrd lokal och det var ett härligt drag. Till och med Eino Podar var uppe och stuffade. Om allt går enligt planerna så har Stefan och jag ett 100-årsparty någon gång i slutet av april. Men jag håller öppet hus redan nu på lördag.
Hur känns det inför 50-årsdagen?
– Jag vet inte riktigt – rent kroppsligt finns det en del skavanker, men i sinnet känner jag mig klart yngre.
Framtidsdrömmar?
– Jag vill byta upp mig när det gäller min HD, se fler av mina barns matcher och jobba lite mindre. I alla fall gå ner till heltid...