Amanda Ooms har tänkt ut tidningsbilden in i minsta detalj. Hon ska sitta i sin skönaste fåtölj i lägenheten i Stockholm och ha fina blommor i sitt hår. Även förklaringen är genomtänkt och har ett stänk av torr humor som tillkom under många år i England och varit värdefull för överlevnaden.
– Jag säger ofta: "Ju tuffare livet, desto rödare läppstift". Blommor är en sorts belöning, en bekräftelse på att det finns skönhet i livet. När man fyller 50 säger många: "Välkommen till dödens planhalva!", men jag tycker att jag har mycket kvar att ge, säger hon.
Mångbegåvade Amanda Ooms definierar sig främst som en berättare med ett ständigt pågående berättande - alldeles oavsett form. Som skådespelerska har hon medverkat i ett 50-tal filmer och tv-produktioner, belönats på internationella filmfestivaler och fått tre Guldbaggenomineringar. Som konstnär har hon haft utställningar i Sverige, England, Holland och Tyskland. Som författare har hon ett par romaner och ett flertal pjäser på sitt samvete, däribland Dramatenuppsättningen "Tåla mod", en monolog i vilken hon i varje föreställning tecknade ett självporträtt i kol inför publiken.
– Det var bland det modigaste jag har gjort. Jag strävar efter att vara en slags pionjär för självkänslan, jag utsätter mig för mer än många andra. Jag har en blind tro på att det jag har att berätta kan ge andra människor kraft. Därför måste jag våga fixa det.
– Under hela min ungdom var jag som skådespelerska ett redskap för andra människors berättande. När jag blev 40 bestämde jag mig för att ta mitt eget konstnärskap på allvar. Jag vill omfamna världen och påminna människor om att det alltid finns en vän som ser dig, se till att ingen ska behöva känna sig ensam. Det är en drivkraft hos mig.
Ensamhetens långa trådar leder till det hon kallar "min trasiga barndom", med mammans alltför tidiga bortgång och ständiga flyttar som en del av pappans fria konstnärsliv. Uppbrottet hemifrån vid fyllda 16 och förälskelsen i musikern Joakim Thåström kom som en befrielse. Uppbrotten, flyttarna och omstarterna därefter pågick i flera decennier. Nu är hon ihop med sagda musikern för tredje gången och pendlar enligt schema till Värmland för att leva med sina sexåriga tvillingar som hon har ihop med fotografen JH Engström. Hur många liv har hon varit med om?
– Många, svarar hon.
Och efter en betänketid:
– Min styrka kommer från övertygelsen om att det värsta i mitt liv redan har hänt när jag var liten. Och av insikten att jag har tilldelats ett liv som är värt att leva, säger hon, och visar en bild på t-tröjan med citat från Dramatenföreställningen: "JÄVLA LIV Jag gör så gott jag kan... Ooms".
– Man kan bara leva så gott det går. Sedan jag fick barn blev jag tvungen att bli kirurgiskt skicklig på att säga till min kropp vad den ska göra. Tidigare väntade jag på rätt känsla och rätt plats för att kunna vara kreativ. Nu tvingas mina konstmuskler att vara så vältränade att det bara är att säga till att nu är det dags, ingen tid för tvekan.
Eyal Sharon Krafft/TT