Hundarna Ebba och Laban hälsar mig lika hjärtligt som närgånget välkommen, undulaterna Hans och Tilda visar stassaren att även de finns till medels en ljudlig duett medan akvariefiskarna inte bryr sig ett smack om min ankomst.
– Så ja, så ja, säger Jenny och hundarna avslutar sin "hej på dig ceremoni".
Vi slår oss ner vid bordet i det enorma vardagsrummet och genom fönstren syns en del av den 3000 kvadratmeter stora tomten.
– Det tar ett par timmar att klippa allt gräs där ute, avslöjar Michael.
Vår jubilar hade en tuff uppväxt – förutom den allvarliga sjukdomen blev han och systern utplacerade i fosterhem i unga år.
– Mamma var tvungen att lämna bort oss och jag kom till mitt första fosterhem som treåring. När jag var fem kom jag till Tage och Berith Söderberg i Ärla – världens bästa föräldrar, de har alltid ställt upp för mig, säger Michael och berättar om hur fosterföräldrarna och deras två söner hjälpte honom att lära sig gå.
– Först som sexåring lärde jag mig att gå, konstaterar han.
Efter grundskolan utbildade sig Michael till svagströmselektriker på Rekarnegymnasiet.
– En rolig, men framför allt nyttig utbildning – tack vare den kan jag koppla el själv och det har man nytta av, säger Michael.
Efter gymnasiet jobbade vår jubilar med montering och tillverkning på Parnéus Elmek i sju år, han arbetade med bilrekond på Eskilstuna kommun i sex år och var maskinförare i tre innan han 2011 började som servicetekniker på Clean-Car.
– Det är ett företag i Södertälje som har "gör det själv biltvättar" i Eskilstuna, Strängnäs och Södertälje. Jag håller ordning på dem och jobbar halvtid med alla röda dagar som mina arbetsdagar. Det är då det är mest tryck på tvättarna, förklarar han.
Trivs du?
– Ja – som fisken i vattnet.
Sambon Jenny har vår jubilar kilat stadigt med i snart tre år, men de känner varandra sedan "urminnes tider".
– Vi har tillhört samma kompisgäng i säkert 15 år, säger Michael.
Hur är Jenny?
– Hon är världens underbaraste tjej och min stora lycka i livet.
Hur är du då?
– Jag försöker vara glad och hyggligt positiv.
– Och rätt så envis väl, inflikar Jenny och skrattar.
– Ja, fast du är ännu mer envis, replikerar Michael.
Att köra bil och meka med desamma har alltid varit ett stort intresse för vår jubilar.
– Jag gillar både vanliga bilar och radiobilar, intygar han.
Framtidsdrömmar?
– Jag hoppas bli pappa en dag.
Att 40-årsdagen närmar sig med stormsteg är inget som stressar Michael.
– Det är bara två siffror – i huvudet är jag fortfarande 27.
Blir det något firande?
– Jajamensan, lördag 31 oktober blir det party här hemma. Men det är Jenny som håller i trådarna så jag vet inte mycket mer än så.
Vi går ut på tomten för fotografering och där i garaget står den – familjens älskade jänkare.
– Det är en Ford Mercury Monterey, årsmodell 1957, säger Michael och ser mäkta stolt ut när han visar upp den 58-åriga skönheten.
– Just nu är motorn på renovering, men till våren ska vi ut på vägarna igen, säger han.
Tror vi det.