De senaste åren har det varit många bollar i luften för Susie Päivärinta. Som soloartist är hon aktuell med singeln "Hey butterfly" som släpps samma dag som hon fyller 50. Hon driver eget skivbolag, skriver och pitchar låtar för andra artister.
Sedan comebacken i Melodifestivalen 2009 är också Lili och Susie på banan igen med skivsläpp och spelningar. Duon som med scenshow, stil och pophits skrev in sig i den svenska 1980-talshistorien. Susie, fortfarande med signaturlooken blont hårsvall och knallfärgat läppglans, skrattar åt minnet av hur de drog ut på sin första folkparksturné.
Då var de fortfarande okända, men lyckades locka ortens raggare till en första spelning med hjälp av en snygg affisch. De överraskade publiken med att bjuda på en bra scenshow, och så spreds ryktet och publiken kom på konsert efter konsert.
På den tiden kunde man turnera sig känd, konstaterar Susie Päivärinta. Det går inte på samma sätt i dag, när många spelställen för mindre akter har försvunnit. Saker har förändrats under hennes 30 år i branschen, och hon har varit med om både vinylskivor och dagens kommunikation med publiken via eget bolag och hemsida.
Men egentligen har möjligheterna att klara sig i musikbranschen alltid handlat om hårt arbete, säger hon.
– Tidvis är det tufft. Då får man vara glad att man har ett inkört namn och en trogen publik, och de spelmöjligheter det ger, säger hon. Men även på 1980-talet tyckte man ju att det var svårt och tufft när det var förändringar på gång. Så kommer det alltid att vara.
Hon växte upp i en musikalisk familj med pappa Paavo Päivärinta som var en framgångsrik soloklarinettist. Alla tre barnen sysslade med musik och Susie satsade först på att bli violinist. I stället kom popmusiken emellan, och Lili och Susie banade sin egen väg med eurosoundet. De blev stora i Sverige, men deras framtoning låg dem ibland i fatet.
– Det har tagit lång tid för oss att bevisa att vi kan skriva musik och att vi kan sjunga. Vi stod väl för något ganska nytt när vi kom, säger Susie. Vi var två tjejer som vågade bjussa på oss själva och vara både lite sexiga och svettiga och göra vår grej. Och det var väl inte riktigt rumsrent.
Hon kan tycka att de fick "lite väl mycket skit" ibland, negativitet som kunde såra och äta på självförtroendet. Men allt sammantaget skulle hon aldrig vilja vara utan åren som gav henne så mycket. Nu vid snart 50 är det inte popstjärna hon vill kalla sig, utan låtskrivare. Det egna artisteriet ser hon främst som ett skyltfönster för sin musik.
Sina tre barn tar hon gärna med till studion. Lite i pappa Paavos anda; låt barnen se vad man håller på med.
– Att få vara med barnen är en vinst varje dag. Det är därför man orkar kämpa på.
Malin Eijde/TT