– Jag har nått en bra balans i tillvaron, säger hårdrockaren Kee Marcello.
Hans självbiografi bekräftar de flesta existerande rockstjärnemyterna. Åren som gitarrist i Europe bestod av lika delar kokain, spelningar på klassiska rockarenor och hysteriska fans, om man får tro de rätt humoristiska anekdoterna i "Rockstjärnan Gud glömde" (2012).
Han hade tagit över efter John Norum, och än i dag diskuterar Europefans på chattforum vem som är den "riktiga" gitarristen i bandet. Vilket Kee skrattar åt när det kommer på tal.
– Jag och John Norum har aldrig haft några problem med varandra. Om du tänker efter så har vi inte träffats speciellt mycket. Vi har aldrig varit med i bandet samtidigt, utom en gång när vi spelade på Janne Stenbecks ’lilla’ millenniefest inför 250 000 människor.
Rockstjärnelivet var ganska långt ifrån uppväxten i Umeå, med mamma Ragnhild som jobbade på fackförening och pappa Hilding, socialdemokratiskt landstingsråd i Västerbotten. Kee Marcello bär med sig en hel del från sin bakgrund, säger han.
– Jag märker att jag på många sätt är ganska lik min pappa. Den här envisheten, den obevekliga viljan att nå målet, det ärvde jag från honom.
Det var envisheten som fick Kee att satsa ännu hårdare på musiken efter att ha blivit sågad av sin musiklärare, som tyckte att den unga eleven hade för korta fingrar för att kunna bli något. Sedan dess har han fortsatt att jobba hårt för att utveckla sin förmåga. Ska han lyfta fram något i karriären handlar det om hans instrument – inte om konserterna med tiotusentals människor i publiken, inte om soloalbumen eller samarbetena med stora namn inom hårdrocken.
– Jag är mest stolt över hur långt jag har kommit med gitarren. För när jag började spela var jag inte alls bra, tvärtom, jag sög. Och så har jag lyckats komma hela den här vägen, det känns overkligt.
Sedan många år är Kee Marcello soloartist och turnerar regelbundet. De flesta spelningarna bokas utomlands, av någon anledning, "det är kanske svårt att vara profet i sitt eget land". Samtidigt ägnar han sig åt olika projekt. Förra året spelade han sig själv i musikalen "Rock of ages". 2015 bjuder på ett par internationella konsertsamarbeten med både symfoniorkestrar och namnkunniga rockmusiker, ett låtskrivarprojekt ihop med Andreas Kleerup och Kicken från The poodles, och ett nytt tv-format för produktionsbolaget Firefly som han själv är delägare i.
Samtidigt lever han ett ordnat familjeliv. Spelningar och studiotider samsas med föräldramöten i almanackan. Europetiden tänker han sällan tillbaka på, det var år som var mer galna än roliga. Numera hinner han tänka efter, gör egna val, och lever sin dröm på ett skönare, roligare sätt.
På senare år har han dessutom dykt upp i nya breda sammanhang: i "Doobidoo", "En natt på slottet", "Så ska det låta", som ledtråd i "På spåret" (MilwauKEE). Det märks – nya, inte så hårdrockiga, typer av människor närmar sig honom på stan, vilket oftast är riktigt kul.
– Jag har sagt någon gång att jag alltid har känt mig lika folklig som mjältbrandspulver. Men jag får väl backa nu och säga att det är ganska trevligt.
Malin Eijde/TT