Leif växte upp med föräldrar och lillasyster i Nyfors och senare villaområdet i Skogsängen där sonen i huset tidigt upptäckte att det här med idrott var riktigt kul.
– Det var bara idrott som gällde och jag började spela både handboll och fotboll i Tunafors, säger Leif när vi träffas hemma i radhuset i Röksta under hans lunchrast ett par veckor före bemärkelsedagen.
På fotbollsplan var det högerbacken som gällde och på handbollsplan höll den gängliga ynglingen till på vänstersex.
– Handboll gillade jag mest och det var där jag var bäst också, säger han.
Under militärtjänståret i Lappland representerade Leif Kiruna BK i handboll och senare blev det en cirka tioårig sejour i Guif där han spelade flera säsonger i högsta serien.
Vilka storspelare var med i laget på din tid?
– Det var många det – Bobban Andersson, Claes Hellgren, Staffan Westlund, Runar Svensson, för att nämna några. Och i Kiruna spelade jag med Torbjörn Klingvall.
Var du en målspruta?
– Jo då, jag gjorde en hel del mål och inte blev det färre av att jag var straffläggare.
Leif spelade även handboll någon säsong i Eskilstuna HK mellan två sejourer i Guif och lirade fotboll med Skogstorp i division fyra som senior.
Blivande hustrun Christina spelade i Guifs damlag och deras vägar korsades för första gången en kväll i Skjulsta.
– Damlaget hade avslutningsfest och vi hade upptaktsträff. Jag skjutsade hem henne senare på kvällen och snart var vi ett par. Kemin stämde direkt mellan oss, säger Leif.
Hur har ni fått kärleken att hålla i sig?
– Vi har samma intressen, framför allt handbollen då – dessutom spelar vi lite golf ihop och vår "klan" är väldigt tät.
Efter herr och fru Hjalmarssons egna handbollskarriärer blev de ledare för de tre barnen som alla gick i föräldrarnas handbollsspår.
– Fast i dag är det bara Moa som spelar och vi är inte ledare längre. Vi ser i stort sett alla matcher och det känns skönt att sitta på läktaren och bara vara en vanlig förälder, säger Leif som lovade sin Christina evig trohet i Vallby kyrka först 29/9 1990 – 16 år efter den där träffen i Skjulsta.
– Det kändes rätt att gifta sig och nio månader efter bröllopet kom Moa till världen. Sönerna brukar skoja om att hon blev till under vår smekmånad, fortsätter han med ett leende.
Sin yrkeskarriär inledde vår jubilar som sommarjobbare i en livsmedelsbutik och han blev sedan kvar i branschen i drygt 20 år.
– Jag gjorde det mesta från affärsbiträde till butikschef under de där åren, säger Leif som senare jobbat som säljare i Stockholm, gymnastiklärare i Lagerberg och som egen företagare i brödbranschen innan han började som vaktmästare på Djurgårdsskolan för fyra år sedan.
– Där trivs jag väldigt bra – ett fritt arbete där jag får göra allt mellan himmel och jord, intygar han.
Vilket av dina jobb har varit roligast?
– Alla har haft sin charm, jag tror det hänger på en själv om man trivs på sitt arbete.
Framtidsdrömmar?
– Jag skulle kunna tänka mig att gå i pension vid 61 – vi får väl se om möjligheterna finns...
Inga barnbarn på gång?
– Inte vad jag vet, men jag hoppas att de kommer så småningom.
Leif beskriver sig som en noggrann och arbetsam man som vill ha ordning och reda omkring sig – att fylla 60 år har han absolut inga problem med.
– Det är ingen fara alls – kropp och huvud är fortfarande i balans. Lite ont i knäna har jag allt, men det tillhör väl åldern.
Blir det något firande?
– Ingen aning – vi får väl se hur det blir...