Lena Karlsson, Eskilstuna, har förolyckats i en ålder av 53 år. Närmast anhöriga är mamma Viola och brodern Lars, samt släkt och vänner.
För många var Lena en idrottskvinna med stora sportsliga framgångar och med en energi som är få förunnad. För oss var Lena även något mer, en textil- och företagskvinna. Vi fyra lärde känna varandra 1986 på en vävutbildning på St. Görans gymnasium i Stockholm. Då hade Lena ännu inte spänt på sig skidorna som skulle ta henne ut i så många Vasaloppsspår, hon hade inte börja springa och simma med sikte på triathlon och hon hade inte gränslat cykeln som skulle ta henne på den sista träningsturen i livet. Med samma styrka och viljekraft som hon senare skulle ge sig in i idrottens värld lärde vi känna Lena i vävstolen. Ingen vävde så snabbt och effektivt som hon. Ingen annan ordnade en nyckel till skolan så att hon kunde komma in till vävstolen långt innan vi andra elever infann oss på morgonen. Ingen annan var så mån om att skytteln skulle föras snabbt och effektivt genom skälet i väven som hon. Hon tänkte produktion och lönsamhet redan i skolbänken och hon visste vad hennes studier skulle leda till. Lena hade en klar bild och vision över vad hon ville göra när utbildningen var klar. Hon skulle starta en vävbutik. Väl hemma i Eskilstuna igen öppnade hon Vävknuten som med åren utvecklade sig till en stor butik med vävstuga vid Fristadstorget och med filial på Taxinge slott. Lena var en entreprenör och en företagskvinna. Butiken var lika viktig som idrotten i hennes liv. Hon gick in med full kraft i allt hon företog sig och hon gjorde det bra.
Vi fyra har genom åren hållit ihop och träffats regelbundet, många gånger utifrån Lenas kalender med mässbesök och tävlingsschema. Men vi har gärna anpassat oss för att hon skulle kunna vara med. Lena förgyllde vår samvaro med sitt rättframma sätt, sitt klingande skratt och sitt okonstlade jag. Vi hade aldrig en tråkig stund med Lena och hon spred sin energi på ett livgivande sätt som vi tror många med oss har fått dela. Vår vänskap var okomplicerad och självklar, det var alltid lika enkelt att ta vid där förra samtalet slutade även om det ibland blev långt mellan mötena. Att Lena nu ryckts ifrån oss känns ofattbart och det är med en stor sorg som vi inser att vi inte får åldras tillsammans. Mitt i sorgen får vi glädjas åt alla de år vi har fått dela med Lena och vi kommer att minnas henne med stor värme men också med en enorm saknad.
Vännerna
Friedrike Roedenbeck
Kristina Hederstedt
Mari-Louise Franzén