De dagar när man är helt slut och kommer hem, allt känns så himla fel och hjärtat slår så fort att man knappt kan tänka. Man lägger sig ner i sin säng och bara sluter ögonen.
Det finns jättemånga som vid denna sekund skulle kunna tänka: vad skulle hända om jag försvann och vilka skulle sakna mig. Skulle de bli ledsna eller skulle det vara en lättnad, alla de som sprider rykten och snackar skit bakom ens rygg, kan dom inte bara sluta.
Så man går till badrummet tar en burk med massor av tabletter och går tillbaka till sitt rum och stänger dörren, man tar fram ett papper och penna skriver till dem man älskar och dom man aldrig kommer glömma men även de som fick en att tänka och känna så som man gör. Det är deras fel tänker man och allt är bara fel, jag vill inte leva såhär och så tar man burken och sväljer ner dom allihop.
När rektorn berättade att du tagit ditt liv till skolan och din bästa vän fick reda på det, så gick hon ut ur klassrummet och sa inte ett ord utan bara sjönk ner på golvet, sedan så pratade hon inte på flera dagar men när den dagen begravningen var och de var på väg att sänka ner kistan så bryter hon samman och slutar inte gråta på flera dagar. Hon försöker också ta sitt liv några veckor efter men lyckas inte, hennes föräldrar kom in i rummet precis när hon tänkte stoppa in tabletterna i sin mun.
Men det du inte tänkte på var att alla bryr sig, lärarna trodde de varit för hårda mot dig och de genomsnittliga populära tjejerna och killarna tänker på alla de dumma saker de sagt till dig. Killen som brukar kalla dig för fula namn och va dryg mot dig ångrade sig att han inte berättade för dig att han egentligen tyckte att du var jättegullig.
Din kille som du hade vet nu inte hur man älskar någon och leker därför bara runt med tjejer och dina vänner förstår inte hur dom inte kunde se att det var så allvarligt och att de inte hann hjälpa dig innan det var försent. Dina syskon försöker fortfarande förstå sig på varför du gjorde det och dina föräldrars äktenskap föll samman. Din pappa blev arbetsnarkoman för att slippa påminnas om din död och din mamma blev diagnosticerad med depression och ligger bara i sängen hela dagarna.
Så jag säger bara en sak, tänk efter innan du gör något som sårar folk det går att ändra på saker som till exempel så kan du prata med dina föräldrar men om det vore jag i denna situation så skulle jag nog föredra att du pratar med dina kompisar och om det blir för jobbigt och det dåliga och jobbiga fortsätter så tar du hjälp av en lärare eller en kurator till exempel.
Dom förtjänar inte dina tårar eller ditt brustna hjärta.
Towa Lekvall