Den som har hört Tommy Engstrand referera en match, inte minst i det för Sverige avgörande VM-kvalet mellan Portugal och Västtyskland 1985, ska sent glömma hans närvarande och stundom skälvande röst. Inlevelsen har han Lennart Hyland att tacka för.
– Hyland sa alltid "Ni måste ha 'pumpen' - hjärtat - med pojkar!" och det rådet har jag alltid följt.
Det var denne Hyland som ringde upp Tommy, då reporter på Aftonbladet, och kallade honom till Sveriges Radio 1969.
– Det var en lycka att jobba under Hyland. Det bubblade i mig varje gång den gröna sändningslampan tändes.
Förvisso har han kommenterat i både radio och tv, men det råder ingen tvekan om att det är radio hans hjärta klappar för. I radion har han kunnat måla upp bilden och redogöra för matchen.
Sin journalistiska bana inledde Tommy Engstrand när han var åtta år och redan sportfantast med fotboll, bandy och ishockey som passion. Tillsammans med grannpojkar från Birkastan i centrala Stockholm gav han ut en handskriven sporttidning och blev så en av Sveriges yngsta reportrar.
Vägen till en imponerande journalistkarriär var därmed utstakad.
Närmast sju decennier har gått sedan denna brådmogna debut. Nu är Tommy Engstrand förvisso både äldre och grånad. Men energin med stråk av rastlöshet och den rakt igenom sympatiska utstrålningen gör sig påminda då han visar utsikten från sin balkong på femte våningen på Gärdet i Stockholm. Här är Tessinparken. Där Södertorn, pekar han. Och i väster tronar Stadion, vilket får ögonen att glimma och tankarna att ledas till favoritlaget Djurgården och alla fotbollsmatcher han själv spelade innan journalistkarriären började på riktigt i 20-årsåldern, då det inte längre fanns tid till träning.
– För mig som alltid varit idrottsintresserad hade jag ett drömjobb, strålar han i balkongstolen.
Och efter en stunds eftertänksamhet:
– Min känslosamhet var både till gagn och hinder. Jag hade lätt att leva mig in i en match, men ibland blev det för mycket "pump" och jag hade svårt att koppla av - speciellt när jag tyckte att något jag gjorde var dåligt. Mina känslor kunde pendla mellan ljusblå himmel och svart underjord. Det är först nu på äldre dagar som jag har fått distans till både glädje och sorg.
Känslosamhetens långa trådar leder tillbaka till en svår uppväxt och - mamma Svea.
– Det var ingen lycklig barndom. Pappa söp. Mamma höll ihop familjen. Hon gav mig livet i dubbel bemärkelse. Hon tröstade mig. Hon tog emot mig i alla lägen. Hon trodde på mig, och gav mig självkänsla. Även hon var en känslomänniska utan mellanlägen. Tack, mamma - med både versaler och utropstecken! säger Tommy Engstrand.