Carl B Hamilton fasar som bäst ut det politiska arbetet. Han har suttit i Liberalernas - före detta Folkpartiets - ledning och styrelse sedan 1999, men i en föryngringssträvan avtackades den snart 70-årige veteranen på landsmötet i november.
Och att lämna politiken är lättare än han trodde. Tillvaron är behaglig, han följer Strindbergs struktur med arbete på förmiddagen och tid för annat på eftermiddagen, hushållsarbete bland annat.
– Min fru jobbar ju, så jag sköter hemmet, det kan du skriva så hon läser.
Så är han alltså tillbaka till sitt ursprungliga yrke, som nationalekonom med inriktning på internationell handel och handelspolitik. Ämnet intresserade honom redan vid studenten på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. I Lund studerade han både det och statistik. Sedan styrdes kosan mot London School of Economics där han doktorerade, och sedan vidare som gästforskare på Världsbanken i Washington och på Australian National University, Canberra.
Politiken kom Carl B Hamilton in på efter kontakter med dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg, som han upplevde som en politiker som faktiskt lyssnade på sakargument.
Nationalekonomi ger en bra grund för en politiker som vill åstadkomma något, menar han, eftersom den erbjuder metoder och kunskaper för att förstå innehållet i politiska texter och argument. Men också för att se vad som inte finns där: Vad har utelämnats, medvetet eller omedvetet?
– Väldigt många människor, både beslutsförfattare, media och vanligt folk, efterfrågar ju svar på hur det kommer att bli om vi gör si eller så. Och de frågorna kan nationalekonomer besvara mindre dåligt än andra. Man får ingen kristallkula, men man lär sig i alla fall hur man kan strukturera och nysta upp problem.
Han har främst engagerat sig för frihandel, Europasamarbete och i klimatfrågor. Bidrog till nedmonteringen av handelshinder för u-ländernas teko-export, ledde stiftelsen Ja till Europa:s arbete för svenskt EU-medlemskap, och blev senare ordförande för riksdagens EU-nämnd.
Han var också statssekreterare på finansdepartementet under Anne Wibble och var med om 1990-talets bank- och finanskris med 500 procents riksbanksränta.
– Det har präglat mig, säger Carl B Hamilton. Jag är den siste finanspolitikern som har upplevt de dramatiska och traumatiska åren med skenande budgetunderskott och väldigt stora problem. Det är lite synd att det inte finns någon kvar som faktiskt har den erfarenheten, för den är viktig.
Han är van vid långa arbetsdagar och stort ansvar, och förvånas av det sköna i ett sänkt tempo. Han är golfspelare sedan 58 år och gillar att sköta tomten och trädgården på lantstället. Och han gläds över den återfunna kontakten med sitt gamla internationella kontaktnät av forskarkollegor.
– De tog emot mig som den förlorade sonen, som åter dyker upp på deras workshops och konferenser. Det var väldigt, väldigt roligt.
Malin Eijde/TT