Det började med ett sommarläger om konflikten i Nicaragua som dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna organiserade. Nioåriga Rossana Dinamarca skickades dit av sina föräldrar, som hade varit aktiva socialister i Chile, och blev träffad rätt i hjärtat. Konflikten berörde inte bara vuxna - det fanns barnsoldater. När hon ville ta upp konflikten i skolan möttes hon av kalla handen.
– Då blev jag politiskt aktiv.
31 år senare sitter hon i sitt rum i riksdagen med en mässingskedja med ordet "Fatta" dinglande runt halsen - till stöd för samtycke-lagstiftning.
– Jag brinner fortfarande.
Anledningen till engagemanget kan finnas i uppväxten i miljonprogramområdet Kronogården i Trollhättan, med föräldrar som var bilbyggare på Saab.
– De sa aldrig att man inte förstår för att man är barn. De förklarade alltid. Och när jag skulle på olika resor sa de aldrig nej. Aldrig! De ville ge mig möjlighet att lära och uppleva saker. Det gav mig ett enormt självförtroende. Jag är oerhört tacksam för att de gav mig möjligheten. Utan att se saker får man inte gnistan till att engagera sig.
Att lyckas förändra har givit bränsle. Som när hon stoppade förvandlingen av Trollhättans simbassäng till ett garage, 15 år gammal.
Men politiken har en avigsida, medger hon: personstrider. Som när hon kandiderade till partiledarposten för två år sedan, och förlorade omröstningen.
– Jag var inte bitter. Det är politiken jag brinner för, även efter förlusten.
Som storasyster tog hon ansvar för sina två yngre systrar och var ganska präktig.
– Mamma sa en gång, en aning skämtsamt, att jag var den töntiga av hennes döttrar. Hon menade nog att jag alltid gjort som jag blev tillsagd. Jag var alla till lags.
Allt detta blev det ändring på när hon kom in i riksdagen 2002. Ett flöde att nedsättande mejl gjorde det uppenbart att hon inte var älskad av alla.
– Jag insåg att jag inte kan bli omtyckt av alla och släppte det. Jag har fått vassare armbågar, på gott och ont. Några kan uppfatta mig som hård och tycka att jag ser arg ut och låter bestämd. Det positiva är att jag kommunicerar mer rakt och inte behöver linda in.
Det finns dock ett liv utanför politiken. Två små härliga barn och massor med vänner i vars soffa hon kan lägga sig och "vräka ur mig vad som helst". Och så finns det musik.
– Jag kan inte tänka mig mitt liv utan musik. Musik är ett sätt att hantera känslorna, den sätter ord på det man känner och på orättvisorna man ser.
Eyal Sharon Krafft/TT