Som de flesta andra barn trodde jag på jultomten när jag var liten och den tron blev inte mindre av att min mamma ständigt bedyrade att den där skäggiga farbrorn minsann bodde innanför fläktluckan i vårt kök hemma i Björkhagen mellan jularna. Jag var en rätt vild krabat och morsan tog ofta till det där med att "tomten ser dig" och pekade mot fläkten när jag var odräglig.
Åren gick och en dag berättade mina äldre kompisar för mig att tomten inte fanns i verkligheten – "det är din pappa eller någon släkting som klär ut sig och sedan pratar så där konstigt bakom en mask", sa killarna.
Jag gick hem till mamma Solveig och berättade vad jag numera visste, men hon vidhöll att tomten visst fanns och sa att en dag kommer han säkert att hoppa ner från fläkten och visa sig.
Hon lät visserligen trovärdig, men jag valde nog ändå att tro på mina kompisar.
Ända fram till en kväll då morsan och jag satt i vår gröna soffa i stora rummet och pratade – och snart kom vi in på jultomten.
Jag satt till vänster om morsan och plötsligt sa hon: Titta, där är han ju och pekade snett bakom huvudet på mig.
Jag vände mig nyfiket om och tro det eller ej, men där var han – i egen hög person och med vitt spretigt skägg under det där skrämmande ansiktet.
Jag minns att jag blev dödsskraj och slängde mig i morsans famn när jag såg jultomten stirra mot mig på några centimeters avstånd och där och då förstod jag att det var mina kompisar och inte morsan som ljög om jultomten.
Mina äldre polare skrattade rått åt mig när jag försökte övertyga dem om att jultomten faktiskt hade varit hemma hos mig en vanlig vardagskväll medan morsan kunde tomteskrämma mig till lydnad ytterligare en tid.
Jag minns inte vilken ålder jag hade uppnått när jag på riktigt allvar förstod att tomten inte fanns eller när jag kom på att min mor helt enkelt hade regisserat den där föreställningen genom att ta fram tomtemasken från något undangömt skrymsle och satt den på sin vänsterhand innan hon ropade mig till sig. Jag kan heller inte minnas att vi någonsin pratade om den där händelsen under min barndom.
Först många år senare tog jag upp det här barndomstraumat med min mor och hon erkänner att hon gjorde så, men tycker inte att det är någon stor sak.
"Någonting var jag ju tvungen att göra när du spårade ur och om du bara visste hur snäll du var en lång tid efter det där", säger hon och skrattar glatt.
Må så vara mamma, men nog var det ett dumt tilltag alltid och inte alls särskilt pedagogiskt.
Ja ni läsarna, så kunde det gå till hemma hos oss på det glada 60-talet och än i dag har jag svårt att förstå hur min lilla mamma kunde utsätta sin favoritson för ett så pass grymt hyss.
Jag tror knappast att det finns någon förälder som skulle komma på något dylikt i dagens läge – men man vet ju aldrig och vill det sig illa kanske de här raderna inspirerar någon med samma sadistiska ådra som morsan min hade när det begav sig.
Hoppas inte – ty det kan bevisligen sätta sina spår...
I dag firar jag för övrigt julafton tillsammans med mina föräldrar för 58:e gången i ordningen – av 59 möjliga – vilket kanske visar att vi tycker rätt bra om varandra – trots morsans något udda uppfostringsmetoder.
God jul på er allesammans.