Vi bestämmer träff på Söderskolan i Flen och när jag frågar några barn var vaktmästaren håller till svarar en liten knatte att han är i matsalen.
– Jag brukar passa på att vara här under lunchen när jag har tid, då blir det lite mindre stoj och stim, säger Roger som står där i sin svartgula overalljacka med Malmköpings IF:s klubbmärke lysande på bröstet.
– Jag är ensam vaktmästare på tre skolor och fem förskolor här i Flen, så det är fullt upp, men då trivs jag, att sitta och rulla tummarna är inte min grej, intygar han.
Rogers mor gick som sagt bort tidigt och när hans pappa fick jobb på fängelset i Hällby gick flyttlasset till Malmköping.
– Det var tufft i skolan i början, min dialekt gjorde att jag blev kallad för lappjävel och de frågade om jag bodde i en kåta. När jag berättade om mobbingen för min farsa sa han att jag skulle dra till dem, och det gjorde jag. Då blev jag omplacerad och hamnade i hjälpklass så det var rörigt några år. Men i sjätte klass fick jag Per-Olof Ludvigsson som lärare och efter en termin där flyttade han upp mig en årskurs, säger Roger och passar på att hylla nämnda lärare.
På fritiden var det idrott som gällde och Roger spelade såväl fotboll som bandy i Malmköpings IF och "tränade som en idiot" som han uttrycker det.
– Jag spelade fotboll i A-laget i tolv år, jag var mittback och en rätt tuff sådan sägs det. Men jag blev bara utvisad två gånger, båda gångerna i derbyn, mot Katrineholm och Flen, säger Roger och garvar lite åt minnena.
– I bandy blev det division två som bäst. I den sporten var jag slitstark back och hade brorsan Tomas som spelande tränare något år. Han gjorde lite som han ville på plan.
I fotboll spelade MIF i dåvarande division tre då de hade Wille Schnorrenberger som tränare och många duktiga spelare där Roger nämner bland andra Kösa Pettersson, Ulf Jonsson, Björn Jonsson, Janne Puustinen och brorsan Tomas.
Efter spelarkarriären blev Roger tränare och ledare för allt från knattar till A-lag i sitt hjärtas förening under cirka 20 år.
– Att träna ungdomar var roligast, säger Roger och berättar att han krävde ordning och reda av sina unga adepter – både på och utanför plan.
– Det hände att jag stängde av spelare när de inte följde de regler jag hade satt upp, konstaterar han.
Yrkeskarriären började vår jubilar som hantlangare till en målare på HSB i Sparreholm.
– Sedan var jag målare på Zick Zack tillsammans med många andra idrottskillar. Det var roligt, men tufft med ackordsjobb och efter att jag testat en sommar som vaktmästare på Landstinget sadlade jag om. Det var rena drömtillvaron i jämförelse med måleriet.
Han hann med anställningar på bland annat Hedens äldreboende, Vikingens sjukhem i Malmköping och Odlarskolan innan han fick nuvarande jobb i Flen för åtta år sedan.
– Ett jobb där det är frihet under ansvar som gäller och jag jobbar gärna kvar några år efter 65 om jag är pigg och frisk.
Sambon Carina träffade Roger hemma i Malmköping redan 1977.
– Hon var 17 år då, vi flyttade ihop redan året efter och har hängt ihop sedan dess. Hon är omtänksam och bryr sig verkligen om nära och kära, säger Roger.
Hur skulle du beskriva dig själv då – vad är du för typ?
– Energisk, jag gillar att hålla igång och går sällan ner i varv. Sen är jag väl rätt glad, positiv och noggrann också.
Något av ett träningsfreak, skulle han nog kunna tillägga – Roger cyklar nämligen till och från jobbet nästan varje dag, han löper och åker skidor.
– Och varje torsdag går jag på gubbjympa, vi är ett härligt gäng på ett 15-tal gubbar där jag är yngst av alla. När jag får träna mår jag som allra bäst, utbrister Roger som bland annat har två klassiker på sin digra motionsmeritlista.
Dagen innan vi träffas har Roger varit i Västerås och spanat in bandysemifinalen mellan Västerås SK och Villa där hans brorson David Karlsson spelar.
En match som slutade 8-0 till VSK.
– Villa var bedrövligt dåliga, de hade inget spel alls, säger Roger som följt brorsonens framgångsrika bandykarriär i en handfull klubbar genom åren.
För fyra år sedan fick Roger en propp i benet och en mindre i lungan.
– Jag gick och mådde dåligt i en dryg vecka innan de upptäckte vad det var. Det blev ett dygn på intensiven och sedan fick jag käka Varan i ett halvår. I dag lyssnar jag mer på kroppen och vilar när det behövs, säger Roger.
Något storskaligt firande är inte aktuellt för Roger – det blir lugnt med familjen på annan ort.
– Jag är fortfarande full av energi och känner mig som 40 ungefär, säger han angående åldern.
När vi lämnar vaktmästeriet och går ut på skolgården för fotografering småsnackar Roger med knattarna vi möter.
– De där minsta ungarna är härliga, när de kommer fram och vill prata släpper jag allt annat för en stund, säger Roger.
På bilresan hemåt känner jag mig skönt tillfreds efter ett inspirerande möte med en riktigt genuin människa.