Isabel har huvudet fullt av Karin Boye. I september har hon premiär på en egenskriven monologföreställning på Stockholms dramatiska högskola och poeten och författaren, som bara skulle ha varit ett bidragande inslag, har brett ut sig allt mer.
– Hon äter upp det här projektet, säger Isabel och skrattar. Från början hade jag en större tematik om psykisk ohälsa, och Karin Boye skulle bidra med ett historiskt perspektiv. Men jag märker att hon tar väldigt mycket plats, och jag ger henne den platsen.
Isabel Reboia är för förskolebarnen och deras föräldrar kanske mest känd från "Bolibompa", där hon har pysslat, klätt ut sig och var en schysst vuxenkompis i rutan. Hon växte upp i ett tvåspråkigt hem i Stockholm (pappa kommer från Portugal). Som många andra i yrket kom hon först i kontakt med skådespeleriet genom Vår teater. Hon sökte till Scenskolan direkt efter gymnasiet, men kom inte in den gången.
Under tio år varvade hon brödjobb med teater, främst på familjeteatern Teater i Haga, men också på Riksteatern, Teater Scenario och SVT Drama. För ett par år sedan blev hon antagen till skådespeleriutbildningen där hon nu har ett år kvar.
Hur är det att studera teater?
– Det är jätteroligt, jättejobbigt och jätteläskigt?
Läskigt för att man måste jobba med sig själv?
– Ja, faktiskt. Även om man älskar att gå upp på scenen och kasta sig ut, så är det ändå så att man jobbar med sina rädslor och laborerar med sina gränser. Folk tror kanske att skådespelare, äh, de går bara upp och ställer sig. Men det är läskigt att blotta sig, och få insikter som kanske inte alltid är så roliga: "Du gör alltid så där", "du har en sån här hållning."
Självrannsakan blir rätt påtaglig, säger Isabel. Samtidigt hör det till yrket, "vi granskar ju människoöden och hur vi ska gestalta dem".
På fritiden reser hon och pojkvännen sedan nio år, César, gärna. Oftast till Portugal, där båda har släkt.
– Det är ett privilegium att ha ett annat land med familj och vänner, baksidan är att vi sällan ser något annat. På senare år har vi bestämt att försöka åka någon annanstans.
Annars kretsar livet främst kring teatergruppen i Haga, där hon numera ingår i den konstnärliga ledningen.
– Vi försöker sudda ut gränserna mellan ansvarsområdena och jobba i grupp. Tyvärr är inte den här branschen så mycket så längre. Det är en ganska tuff bransch, mycket ensamarbete, du ska armbåga dig fram eller vänta på att bli uppbjuden.
– Teater är en kollektiv konstform. Då är det som bäst. Därför tycker jag att den här monologföreställningen är fruktansvärt svår, haha!
Malin Eijde/TT