Det drar ihop sig till VM-kval, landskamper spelas, och snart startar damallsvenskan. En evighetslång julafton för Pia Sundhage som inte kan få nog av fotboll. Den ökade uppmärksamheten kring damfotboll ser hon inte som ett hot mot herrfotboll, utan som en breddning av utbudet som alla fotbollsälskare borde välkomna.
– När man säger fotboll tänker man herrfotboll för att det är normen. Det kan man tycka vad man vill om. När jag pratar om damfotboll så ser jag det gärna som något extra som man lägger till, som gör tillgängligheten ännu större.
Pia Sundhages framtoning är positiv, hon slösar ingen tid på att klaga på det som är dåligt. När hon uttalar sig pratar hon om det som fungerar och är bra. Till och med negativ kritik uppskattar hon, för hon minns den tid då damfotbollen tegs ihjäl.
Pia Sundhage är en central del av den svenska damfotbollens historia och utveckling. När hon började fick hon kalla sig Pelle för att platsa i pojklaget hemma i Marbäck. Flicklag fanns helt enkelt inte. Hon kallar sig för "käringa mot strömma" och är tacksam mot föräldrarna som inte motsatte sig hennes lust att spela. Även om motlutet var kraftigt under åren avancerade hon till elitnivå, blev landslagsspelare, spelade i Italien ett tag och vann stora framgångar under åren i Jitex.
– Jag har levt damfotbollens utveckling, det är helt fantastiskt. Jag har lätt att vara tacksam för vad vi har lyckats med. Vi uppnådde en hel del som unga spelare skördar frukterna av i dag. Nu får de i sin tur kämpa vidare för bättre villkor och bättre chanser på elitnivå, för att få göra sitt bästa och pröva sina vingar.
Pia Sundhage själv gick vidare till en framgångsrik tränarkarriär. Under hennes ledning blev USA världens bästa damlandslag, som vann 90 procent av matcherna och tog två OS-guld och ett VM-silver. Det plussade på hennes status betydligt i fotbollssammanhang, och hon blev känd för ett ledarskap som bygger mer på uppmuntran än på kritik, med en avväpnande öppen och avslappnad stil. Vid hennes första möte med de amerikanska spelarna hälsade hon dem med att sjunga Bob Dylans "The times they are a-changin".
Sjunger gör hon fortfarande gärna och obehindrat, även inför pressuppbåd och rullande kameror. Hon spelar gitarr på fritiden och menar att musiken är en viktig motvikt till fotbollen.
– Krav och prestation är mitt arbete, vinner vi inte så har jag inget jobb till slut. Men i amatörmusiken spelar det ingen roll om jag sjunger falskt eller tar fel ackord, det finns ingen förväntan på att jag ska vara proffsig. Det ger en bra balans till mitt jobb.
Vad tror du om framtiden?
– För mig personligen kommer den att hamna på en gräsmatta med två uppställda mål. Kanske rentav i föreningslivet så småningom. Jag är ju nu bland motiverade människor, elitmänniskor, och jag är intresserad av att se hur mitt ledarskap skulle klara sig på breddnivå.
Malin Eijde/TT