Anders Olsson bär alla tecken på en framgångsrik karriär inom humaniora. Professor i litteraturvetenskap, ledamot av Svenska Akademien, lyrikforskare, kritiker, och själv en renommerad författare och poet.
Men nej, det är inte så han ser sig. De akademiska titlarna har kommit under det senaste decenniet; innan dess var han en sorts frilansande intellektuell som följde sitt eget spår, utanför alla etablerade institutioner.
– Jag har gett mig själv jobb av olika slag och lyckats överleva på det. Men det har varit knackigt genom åren, och det är därför jag sökte den här professuren. Men jag har inte ångrat det.
Tvärtom beskriver han arbetet med studenterna som väldigt givande och lustfyllt. Handledning är nog det han trivs bäst med. Det tar mycket tid, liksom arbetet med Svenska Akademien, och ibland blir hans eget skrivande lidande. Men det är ändå en imponerande verksamling han har åstadkommit under de fattiga men fria åren. Litteraturvetenskapliga verk som avhandlingen om Gunnar Ekelöf, essäsamlingar om bland andra Vilhelm Ekelund och Stagnelius, samt sju diktsamlingar sedan debuten 1983.
Han växte upp i en familj där man fick lära sig att våga gå sin egen väg utan att snegla på andra. Den egenskapen har hjälpt honom att hitta egna spår i livet, och en krets av vänner har gett honom sammanhang att utvecklas i. 1977 var han med och startade kulturtidskriften "Kris" tillsammans med bland andra Stig Larsson och Horace Engdahl.
– "Kris" var ett befriande sammanhang för mig. Då kände jag att också universitetsstudierna fick en mening, det var en sorts anti-institution där vi tillsammans kunde pröva och utveckla nya tankar.
Som forskare har han främst ägnat sig åt poesin, men också åt erfarenheter av exil, våld och utsatthet. 2012 kom "Ordens asyl", en bok om den moderna exillitteraturen. Och erfarenheter av utsatthet behandlas också i hans senaste diktsamling "Men så oändligt lätt att svara dig" från 2010.
Livet har varit skiftningsrikt, säger Anders Olsson, och i livets svårigheter har zenmeditationen varit ett stort stöd. Glädjen har han funnit i dagen som kommer, i kärleken, i sina barn, i att kunna leva i orden. Det egna skrivandet är en stark lycka, säger han.
– Som författare lever man mycket i sitt verk, det kan göra en avstängd och ibland hopplös för andra. Men man måste leva med tanken att skrivandet är ens andra hem. Och det är fantastiskt!
Malin Eijde/TT