Få kan växla mellan uppsluppna skratt och blodigt allvar som Viveca Lärn. Och det finns nog knappast någon annan författare som förknippas med Bohuslän lika starkt som hon. Arbetsrummets akvareller, liksom utsikten mot Göteborgs hamn, vittnar om den livslånga kärleken till havet.
Men utsikten är en aning bortkastad, framgår det snart.
– Jag tittar aldrig ut när jag skriver, avslöjar hon sorglöst, och berättar om "Södra vägen till Saltön", vars sista kapitel är under vardande.
I boken förenas romanfigurerna från Saltönböckerna med figurerna från de två senaste romanerna om människor i Göteborg i en "Lärnsk" blandning av vemod och glädje. Det speciella tilltalet har rönt stor uppskattning. Med sina hittills över 40 barnböcker och 20 vuxenromaner är Viveca Lärn en av Sveriges mest populära författare.
– Jag tror att folk känner igen mina "kantstötta" figurer.
Populariteten till trots är skrivandet i grunden ett ensamt slitgöra. Men det tycks fabuleringsglädjen kompensera för flera gånger om.
– Inför den här boken kände jag att det var synd om Saltönborna som bor så ensligt – och såg till att de fick världens längsta och högsta bro. Kungen var med och invigde!
Och när hon hämtat andan efter skrattet infinner sig allvaret blixtsnabbt:
– Skrivandet är mitt sätt att överleva. Det får mig att leva och håller mig frisk. Skriva är det enda jag kan – vilken tur att jag upptäckte det!
Upptäckten inträffade i föräldrahemmets stora, gula trävilla med två rymliga balkonger och en väl tilltagen trädgård där hon tillbringade många ensamma stunder under uppväxten i Göteborg.
– Jag lekte inte med jämnåriga, utan slukade böcker och hittade på sagor. Jag längtade efter att bli vuxen och bestämma över mig själv.
Tio år gammal stod hon framför bokhyllan som delade av rummet mellan henne och storasystern.
– Jag ska bli en av er! sade hon med emfas till böckerna.
Ett par decennier senare, efter en tolvårig uppvärmningssträcka som journalist, inledde hon sin framgångsrika författarbana.
Men bakom fabulerings- och levnadsglädjen lurar melankolin. Hennes äldste son Per Julius föddes gravt hjärnskadad. Förvissade om att pojken inom kort skulle dö hade läkarna hållit tyst om skadan. När sanningen till slut uppdagades blev chocken förlamande, även om sonen överlevde.
– Mitt val var antingen att lägga mig på golvet och dö eller att leva. Jag bestämde mig för att leva. Det är jag glad för, säger Viveca Lärn.
Eyal Sharon Krafft/TT