Tomaskyrkan i Stenby ser välkomnande ut i decembermörkret, med sina ljusstakar i fönstren och röda slingor med hjärtan på.
I dörren tar Tuula Joenpolvi, förskollärare i Eskilstuna församling, emot. Och ett och ett anländer barnen, skiner upp när de ser de andra som redan kommit, förser sig med saft och pepparkakor och slår sig ned runt det ovala bordet.
Här har de träffats, sammanlagt åtta barn i åldrarna sex till nio, en gång i veckan i åtta veckor. De har fikat, tänt ljus och pratat om hur veckan varit och om glada minnen och de tunga känslorna. De har pysslat, tillverkat minnesaskar och fotoramar, och lekt. Deltagarna har alla en sak gemensamt: de har mist en familjemedlem.
För tidningen berättar Noah Jonsson om sin pappa Daniel som dog i cancer 2014.
– Man kan prata lite mer om det med andra barn som känt av samma sak, det blir inte på samma sätt med kompisarna, konstaterar han.
Sjuåriga Emilia Gustafsson sörjer de två lillebröder som båda dog i mammas mage, med knappt ett års mellanrum.
– Oliver och Adam. Nu är det fyra och tre år sen, men jag tänker mycket på dem.
Niina Eemilä är nio och hennes lillasyster Vilja var 2,5 år när hon dog av ett hjärtfel för fyra år sedan.
– Jag saknar henne jättemycket. Men det hjälper att vara här och prata om det, och man får välja själv hur mycket man säger, berättar Niina, som är med i en stödgrupp för andra gången. Man får komma tillbaka, säger Tuula, om man behöver det.
– Jag vill aldrig sluta komma hit, säger Noah.
Det är viktigt att få prata om sorg, konstaterar alla tre. Det är skönt att få prata av sig, och samtidigt blir man ju ledsen. Det är jättejobbigt.
– Men man törs gråta här, och det känns skönt, menar Emilia.
Och så pratar de om hur det är hemma, att man behöver få ta upp sorgen med familjen också, men det går ändå lite lättare i stödgruppen. Och man vill ju inte göra sin mamma eller pappa ledsen.
Tillsammans med Tuula pratar de den här gången om speciella minnen, skrattar, torkar bort tårar, sitter tysta en stund. Om Noahs pappa som skrek som en tjej när Noah smög in och drog av varmvattnet i duschen. Eller om Emilia som fick hålla i sina små bröder och minns hur det kändes. Om Niinas syster som alltid fick för sig att låtsas att hon var en hund på sjukhuset, skällde och kröp omkring.
– Jag tänkte innan, att hur ska det här bli, med ett gäng barn som ska sitta still och prata om svåra saker, säger Tuula. Med på träffarna har även prästen Camilla Östergren varit.
– Men eftersom alla verkligen vill vara här och är så intresserade av ämnet så lyssnar också alla. Vi har så roligt tillsammans.
Därför avslutar gänget varje träff med att konstatera att det varit "jätteroligt men uselt".
– Det var Noah som myntade uttrycket och det säger precis hur vi alla känner. Vi har så himla roligt tillsammans, men orsaken till att vi ses är usel. Många gånger kan det bli väldigt jobbigt, ibland börjar man kanske gråta, och då får man sitta hos en vuxen.
Varje träff har haft ett tema, såsom "känslor", "framtiden" och "vad händer efter döden?". Det allra jobbigaste de har gjort tillsammans var när Camilla tog med dem in i kyrkan, och visade hur en begravning går till. De fick titta närmare på kistan som stod uppställd, på jorden som prästen häller på kistan och på övriga begravningsritualer.
Då blev det jobbigt, och flera av deltagarna grät.
Tuula Joenpolvi tror att det finns många barn som skulle behöva komma till en sådan här grupp och få prata av sig. Föräldrar kanske bara inte alltid inser det.
– Man vill ju inte att barn ska vara ledsna, och man tänker att nu har hen inte gråtit på länge, då är det nog inga problem längre.
Men gråten behövs. Och man kan bli arg också, över att den man älskat så mycket plötsligt inte finns kvar i livet.
– Jag brukar bli arg ibland, för att jag inte förstår att pappa har dött. Det känns så overkligt, säger Noah.
Niina gömmer ibland sina sorgsna känslor bakom ilska.
– Ofta i skolan blir jag arg i stället för ledsen, för jag gillar inte att gråta inför andra. Min kompis förstår, hennes lillebrorsa dog i magen. Och jag blev jättearg på sjukhuspersonalen när Vilja dog, för att de inte kunde göra någonting.
Barnen vill gärna tro att deras bortgångna familjemedlemmar finns i himlen.
– Om de hade ont någonstans har de det bättre i himlen, där gör ingenting ont längre. Så kan man tänka, tipsar Niina.
De har blandade känslor inför den stundande julen. Noah summerar:
– Julen är ju fin, men det känns jobbigt att man faktiskt måste fira en högtid utan någon. Det blir riktigt tungt då.