I knatteåldern var det fotboll som gällde för Olle och hans kompisar hemma på Gärdet i Stockholm.
– Vi spelade i Tessinparken och vårt lag hette Rödbetorna, det var väldigt seriöst, säger Olle när vi träffas i den trivsamma lägenheten på Köpmangatan.
Olles far var sjöofficer och när han stationerades i Karlskrona flyttade familjen ner till Blekinge.
– Jag hade fyra väldigt fina år där. Jag fick lära mig segla, spelade lite ishockey och gick i folkskolan, redogör vår jubilar.
Efter sejouren söderut flyttade familjen hem till huvudstaden och efter studentexamen läste Olle olika kurser på högskolan samtidigt som han jobbade extra på Dagens Nyheters annonsavdelning.
– En kvinnlig studentkamrat tipsade mig om Tandläkarhögskolan och eftersom jag inte hade några andra planer sökte jag och betygen räckte för att komma in, säger Olle som fick sig fem roliga, men tuffa studieår till livs.
Som färdig tandläkare inledde Olle yrkeskarriären med två år på Folktandvården i Nyköping innan han började som assistenttandläkare på Mälarsjukhuset där han parallellt utbildade sig till käkkirurg.
– Vid mina studier på 60-talet ansågs det som en omöjlighet att sätta in något bestående i käkbenet för en fast tandkrona, försök hade gjorts sedan antikens dagar, men alla försök hade misslyckats, säger Olle och tar fram en titanskruv och visar mig den teknik som numera är vardag och även utförs i Folktandvården liksom i privat verksamhet.
– Vi fick de teoretiska kunskaperna på professor P-I Brånemarks klinik i Göteborg och 1983 opererade vi de fem första patienterna med implantat. Sedan gick utvecklingen snabbt framåt och snart kunde ett förlorat käkben återskapas med hjälp av olika benersättningsmedel, säger Olle och passar på att hylla de specialutbildade tandsköterskorna han beskriver som en oerhört viktiga del i teamet.
Efter pensionen från Mälarsjukhuset arbetade vår jubilar på käkkirurgen i Västerås några år och sedan med privat implantatverksamhet i Eskilstuna.
– Jag arbetade fram till 74 års ålder, då kändes det dags att sluta. Sista åren bestämde jag mina tider själv och hade bara någon eller några patienter i månaden, säger Olle.
Du verkar ha trivts med ditt jobb – stämmer det?
– Det har varit ett otroligt spännande och fantastisk skojig resa. Utvecklingen har varit enorm och titanskruven revolutionerade verkligen tandvården.
Sin blivande hustru Anita träffade Olle under en danskväll på Berzeliterassen i mitten av 60-talet.
– Det sa klick efter en tid och sedan dess har vi levt ihop, konstaterar han
– Vi har pratat mycket och respekterat varandra, svarar Olle när jag ber om kärleksreceptet.
Sina barndomsvänner från fotbollslaget Rödbetorna träffar han fortfarande första advent varje år, några av studentkompisarna träffas tre gånger om året och kurskamraterna möts också tämligen ofta.
– Dessutom umgås vi en hel del med barn och barnbarn som bor i Stockholm. Jag bor mycket ute i Björsund, där det är trädfällning och vid regn släktforskning som gäller. Jag är fascinerad av allt man kan hitta på datorn, jag gillar att fotografera och försöker vara noggrann med kost och motion, berättar Olle.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Glad och positiv skulle jag säga. Trots åldern ser jag med glädje på framtiden Det är så många som är negativa, men man behöver inte ha tråkigt.
Nu ska du fylla 75 år – hur är känslan?
– Märklig – jag känner mig som 58 ungefär. Men jag har samtidigt märkt att en 25-kilos cementsäck väger 50 kilo numera...
Blir det något firande?
– Nej inte nu, det kanske blir något till sommaren.