Den 5 februari publicerade vi en insändare från signaturen "Mimmi tänkaren" med rubriken "Jag känner mig ensam" där hon beskrev sin längtan efter några vänner att gå en promenad, äta lunch eller gå på teater med.
Mimmi tyckte det verkade som människor var mer intresserade av sina mobiler än att umgås och ansåg att det var värre att känna sig ensam med andra personer i sin närhet än att vara helt ensam.
Fem dagar senare fick Mimmi ett svar från signaturen Marianne som under rubriken "Låt oss skapa nya sociala forum" beskrev sin glädje över Mimmis insändare.
"Jag blev så glad när jag läste din insändare och upptäckte att jag inte var ensam i känslan av att känna mig ensam", skrev Marianne och avslutade med en hälsning att hon skulle vara på Bibliotekscaféet tisdag 17 februari klockan 14.00.
Vi var givetvis tvungna att smyga oss dit för att spana in resultatet av dessa insändare – och jo då när de förstått att de var där i samma ärende satt det snart fem damer i glatt samspråk runt ett av caféborden.
Alla ditlockade av Mariannes insändare här i E-K – men någon Mimmi syntes inte till.
– Synd att inte Mimmi är här, men vi får ändå tacka henne för initiativet, säger Marianne när vi ger oss till känna för de fem kvinnliga pensionärerna.
Det visar sig att alla har arbetat inom vården – fyra inom barnomsorgen och en inom äldrevården.
– Det är så skönt att slippa telefoner och andra apparater kring bordet, säger en av damerna och berättar om en mardrömslik midsommarlunch där ett dussintal vuxna människor satt och stirrade i sina apparater i stället för att prata med varandra.
När vi lämnar dem är det som de känt varandra i åratal och vi förmodar att de kommer att träffas igen.
– Vi får se vad det blir av det här – nu är det bara upp till oss själva, säger någon i gänget.
Ett par dagar senare får vi kontakt med Marianne på telefon.
– Det var ett trevligt första möte vi hade. Nu har vi bytt telefonnummer och har planerat in en ny träff då vi ska gå på museum tillsammans, säger Marianne.
Nog kan en insändare här i tidningen göra skillnad alltid...