Dinkelspiel och de andra storfräsarna visste sannerligen vad de gjorde när de engagerade bondmoran från Yttermalung - utan helylle-Marit hade det garanterat slutat i ett rätt rungande nej.
Det har varit två kostsamma decennier för Sverige medan Marit torde ha gjort sig en rejäl hacka som en av delegaterna de formligen öser pengar över där nere i Bryssel.
I maj är det dags för val igen, men ytterst få verkar bry sig - vid en nyligen genomförd undersökning uppgav 18 procent att de med säkerhet skulle rösta medan drygt 30 procent av de tillfrågade inte ens visste att det var EU-val på gång.
Vem kan klandra dem - absolut inte jag - det där projektet skulle aldrig ha sjösatts och som alltid i såna här paktsammanhang tillhör Sverige de stora förlorarna.
Vår historia med uteblivna krig, ordnad ekonomi och strävsamma förfäder ligger oss alltid i fatet och jag gissar att vi blir fortsatt kassako tills dess att mindre bemedlade nationer är någorlunda ikapp oss.
Vilket i sig kan gå fortare än vi anar...
Vid stundande val ska vi rösta in 20 av totalt 751 människor i parlamentet där tyskarna är värst med sina 96 delegater medan till exempel Rumänien har 32 och Ungern 21.
Ni fattar ju själva hur fjäderlätt vi väger i församlingen och hur försumligt vårt inflytande i praktiken är.
Jag törs nog lova att varken du, jag eller någon annan bland verklighetens folk skulle märka någon som helst skillnad om vi bytte ut sittande blågul uppställning mot, säg killarna i Mora IK:s hockeytrupp eller tjejerna i ABF-kören Utan Gränser.
Om det nu inte går att dra sig ur sällskapet föreslår jag att vi lottar ut de där 20 platserna bland medborgarna vid en tv-sänd gala vart femte år.
Först då skulle vi få ett EU-intresse att tala om i det här landet.
Om än blott för några timmar.
Återträffen i Stockholm blev kanonkul och inte sjutton kom jag med sista tåget hem till Eskilstuna som planerat. I stället hamnade jag hemma hos barndomskompisen Per-Rune i Älvsjö framåt småtimmarna. Samma kille som jag dödförklarat för flera år sedan efter tröstlöst sökande i allsköns register. Det visade sig att han tagit sin mammas efternamn och därför var omöjlig att hitta.
Vi skriver 00.39 fredagen den 21 februari och jag sitter vid köksbordet här på Stenkvistavägen med en kylskåpskall Hoegaarden i farfarsglaset – jag tar en farvälskål för Lasse Spång som gick ur tiden förra onsdagen.
Jag premiärträffade Lasse inför hans 90-årsdag i maj 2010 och föll fullständigt pladask för hans genuinitet. Sedan dess har vi pratats vid ett dussintal gånger i telefon eller på stan och jag kom att bli ett stort fan av "den gamle bondkomikern".
En riktig människa tillika stor profil har lämnat oss och vem vet, han kanske har återförenats med sin Aleide vid det här laget.