"Lyckliga och glada och inte så lite spända anlände vi till småskoleseminariet i Strängnäs en sen sommardag 1955. Vi hade klarat inträdesprov i form av bland annat korta lektioner för riktiga barn, det vill säga seminariets egna skolbarn. Det svåraste provet var att presentera ett föremål till exempel en säkerhetsnål i tio minuter för nämnda barn. Nu började vår utbildning till småskollärare och inledningsorden från skolans rektor "ni är en privilegierad grupp" klingar än i våra öron".
Så beskriver de elva, numera mogna kvinnorna, den första dagen för 60 år sedan – och det låg säkert något i rektorns konstaterande – det var nämligen 485 sökande var av 75 blev antagna.
– Seminarietiden framstår som en lycklig tid. De flesta bodde inneboende i små kyffen hos gamla damer. En del åt på Haga pensionat, andra kokade korv på en elplatta på toaletten. Vi fick lära oss att spela orgel och laga mat utom en av oss som var gift, berättar återvändarna.
Trädgårdsskötsel var obligatoriskt på skolan där de även lärde sig att brodera samt sticka tumvantar och sockor.
– Vi hade givetvis även teoretisk undervisning. Bland annat ägnades lång tid åt författaren Harry Martinsson som var svensklärarens stora favorit. Allt kröntes med ett besök av författaren som berättade om sitt författarskap.
Efter jubileumsträffen får vi ett snack med Lola Nilsson – den enda i gänget som fortfarande är kvar i Strängnäs.
– Under studietiden blev vi mycket goda vänner och vi träffas fortfarande vartannat år. Nästa gång är det 60 år sedan vi tog examen och då blir det en kryssning, säger Lola.
Blev träffen lyckad?
– Ja verkligen – förutom mat, dryck och prat besökte vi Keramikens Hus, Konstfabriken på Sundby sjukhus och Café Grassagården.
Bodde hela gänget hemma hos dig?
– Nej då, de bodde på Hotell Laurentius.
Blev alla kvar i förskolläraryrket?
– Några gick vidare och blev rektorer, andra speciallärare.
Får man fråga hur gamla ni blivit vid det här laget?
– Det får man – jag är 82 år och tillhör de äldre, men jag tror ingen av oss är under 78 år, säger Lola och poängterar att hon och klasskamraterna haft förmånen att arbeta under en tid då läraryrket var attraktivt.