Vår jubilar har varit lite krasslig det senaste året, men när vi ses veckan före bemärkelsedagen är han lika pigg som pratglad.
– Man är ju inte på topp direkt, men jag äter en del mediciner och i dag mår jag hyggligt bra, säger Rune och flinar.
Han växte som sagt upp i Ärla med föräldrar och två bröder.
– Pappa var statare och vi hade det inte fett, men det fanns alltid mat på bordet, säger Rune och beskriver sig själv som en medelmåttig skolelev.
– Men jag slapp i alla fall gå om någon klass, jag hade skolkamrater som fick gå om både en och två klasser. Men inte blev de bättre av det, säger Rune och berättar att det kunde bli ett och annat pekpinneslag över fingrarna om man inte gjorde som lärarna sa.
Redan som mycket ung var fotboll det stora intresset och så småningom började Rune spela i Ärla IF.
– Jag spelade högerinner och var rätt teknisk. Vi höll mest till i gärdsgårdsserien, men något år på 50-talet spelade vi i division fem.
Som så många andra veteraner från tidigt 1900-tal började Rune sin yrkeskarriär som springsjas.
– Så var det, på Oskar Nilssons metallfabrik. Sedan började jag som tryckarlärling på Bok-Öbergs och hann även med en sväng på tryckeri i Stockholm innan jag började på Folket där jag blev kvar till pension.
Du gick väl i pension rätt tidigt eller?
– Jo det gjorde jag, de drog in på folk och jag fick avtalspension som 58-åring – ett riktigt bra avtal förresten.
Under sejouren i huvudstaden träffade han blivande hustrun Gunn för första gången.
– Men hon var också från Eskilstuna. En bra tjej – vi gifte oss 1953 och fick vår son fyra år senare, informerar Rune som blev änkeman 2001.
– Det var tufft att bli ensam efter så många år tillsammans, konstaterar han.
Försökte ni få fler barn?
– Nej, vi tyckte det räckte med Lars och det var bra för ekonomin med bara ett barn.
I mitten av 80-talet sålde de huset på Östermalm och flyttade till lägenhet i Snopptorp och i samma veva köpte de sig en kolonistuga ute i Vilsta.
– Det är bland det bäst vi gjort, det är två kilometer härifrån och jag kommer snabbt dit med min permobil. Jag odlade en hel del tidigare, men nu orkar jag inte längre och grabben min håller på att ta över.
– Fast jag hoppas kunna komma ut och titta till er även kommande sommar, säger Rune som undertecknad är evigt tacksam mot då det var han som såg till att jag slog till och köpte mig en egen stuga där ute i Paradiset för drygt tio år sedan.
Med under samtalet sitter Solveig som bor i porten bredvid och är en flitig gäst hos Rune.
– Vi har hängt ihop i tio år ungefär och henne sätter jag stort värde på. Hon fixar mat åt mig, hänger med till Vilsta och hjälper till med mycket praktiskt nu när jag är så trött, säger Rune.
Hur är gubben att umgås med Solveig?
– Han är fortfarande envis, men samtidigt en jättesnäll man.
Något firande i större format orkar inte Rune med, men barn, barnbarn och halvåret gamla barnbarnsbarnet Theo dyker upp på farfars 90-årsdag.
– Jag är väldigt glad i Theo, säger Rune och visar en underbar bild från en almanacka där gammelfarfar nappmatar den lilla knodden.
Stort grattis på dig Rune!