Först var det 17-åriga Lisa Holm som dödades när hon skulle ta mopeden hem från sommarjobbet i Kinnekulle, sedan blev fyra år äldre Ida Johansson mördad under en joggingrunda hemma i Upplands Väsby och några dagar därefter berövades mor och son Herlin livet under ett måndagsbesök på Ikea.
Vad fan är det som händer, tänkte vi nog lite till såväl mans som kvinns ute i stugorna.
Med den där tragiska trippeln som färskvara på näthinnan flammade det upp en debatt där det diskuterades huruvida dagens Sverige är tryggare än någonsin tidigare – några hävdade med bestämdhet att det faktiskt var så medan andra ifrågasatte detsamma å det grövsta.
Den där debatten drogs för övrigt igång sedan statistikerna på Brå presenterat siffror som visade att allt färre människor mördas i Sverige och att den trenden varit tydlig under flera år. Under 1990-talet rapporterades ett snitt på cirka 100 fall av dödligt våld per år och nu har siffran krympt till 87 årliga mord. Dessutom hävdades det att minskningen av dräpandet i fosterlandet är ännu tydligare om man betänker att befolkningen i landet har ökat med mer än en miljon människor under den här perioden. Att en marginell minskning av antalet mord skulle få Svensson att känna sig mer trygg i vardagen är jag dock ytterst tveksam till. Bor du på en inhägnad herrgård i Värmland har du förmodligen inte mycket att oroas över, men hyr du en lya i något av de svenska bostadsområden som numera benämns som "no go-zoner" är det väl inte lika rofyllt när gängen pinkar in revir medels AK4:or och handgranater framåt kvällskvisten.
När jag pratar om det här fenomenet med polare och kollegor säger många att det inte blivit värre med åren. "Det var lika jävligt förr" eller "det är media som rapporterar mer än tidigare" är kommentarer jag har fått.
Kanske har de rätt, men när jag ser tillbaka på min uppväxt i Björkhagen känns den så otroligt mycket tryggare än känslan jag har i dag. Visst fanns det en del smågangsters i våra kvarter och det röktes på så det stod härliga till på sina håll, men några knivar eller skjutvapen, nej det kan jag inte påminna mig om att ha sett någon bära på – och inte fan var det någon i vår krets som överföll, spöade och rånade pensionärer.
Det görs i dag kan jag säga – hela tiden.
Jag avslutar ofta dygnet med att gå in på internetforumet Flashback och tar då alltid en titt under ämnet "Aktuella brott och kriminalfall" där tråden "Vågen av åldringsbrott" ständigt fylls på med nya vidrigheter som drabbar de allra äldsta bland dem som byggt det här landet.
Ofta är det signaturen "spoiler" som bidrar med polisrapporter och tidningsnotiser från hela landet och man blir gråtfärdig av den råhet och totala brist på empati som florerar där ute.
Jag är emot dödsstraff, men en nätt liten lobotomi skulle jag absolut kunna tänka mig för de grövsta förövarna inom det här gebitet.
Fredagen den 2 oktober är dryga timmen gammal och jag sitter i vardagsrumssoffan med en gammal hederlig Norrlands Guld glitterbubblande mot mig ur farfar Emils gamla grogglas.
I kväll lördag vankas det såväl för- som efterfest med spelningen på Contrast som given höjdpunkt däremellan och jag hoppas verkligen att David Urwitz med band är taggade till tänderna nu när sambo Ursula och kamrat Jörgensen har gjort sitt yttersta för att det ska bli ett rejält publiktryck i jazzlokalen.
Det får räcka så.