Jag tror det var i lördags som jag kom cyklandes till Coop Sveaplan och möttes av två kvinnliga poliser som stod där utanför entrén – med var sitt automatvapen i händerna.
Det kändes nästan overkligt, men vid lunchtid i måndags stod två poliser av manligt kön på Rademachergatan till synes beredda att avlossa en salva från liknande vapen mot den eller de rånare som eventuellt skulle våga sig fram till det fordon de höll ögonen på.
Det hela handlade om extra bevakning av värdetransportbilar har jag fått mig förklarat och det kanske är lika bra att vänja sig vid fenomenet.
Fast det är ju inte bara värdetransporter som kräver extra bevakning numera - domstolar, socialkontor och akutmottagningar är alla exempel på ställen som allt oftare punktmarkeras av allsköns vakter i konungariket anno 2015.
Snart står de väl på post inne på BB-avdelningarna också - ett nyfött barn borde väl gå att kränga för rätt många sköna tusenlappar om nu inte föräldrarna vill köpa tillbaka sin kidnappade telning för rätt summa...
Jag menar – absolut ingenting verkar ju vara heligt för nutidens banditer och bara under de senaste veckorna har väl något halvdussin äldre damer här i staden blivit rånade på sina handväskor.
Mitt på ljusa dagen.
Nu när vi har en rätt hög arbetslöshet här i vår stolta Fristad vore det väl inte mer än rätt om de åldringar som önskade fick någon form av samhällsbetald eskort när de ska ut och göra sina ärenden i den allt bistrare verkligheten.
Och statistikerna på BRÅ kan försöka lugna oss med att "det dödliga våldet har minskat i Sverige" hur mycket de vill, men det är ju faktiskt de brottsoffer som överlever konfrontationerna som får lida resten av sin vandring här på klotet.
De redan ihjälslagna har ju inte så mycket mer att frukta...
Ja ni läsarna, det var 2015 det och ett helt oskrivet 2016 har tagit vid i tideräkningen. Rent världsligt tror jag att galenskap och kaos kommer att dominera även i år, men för egen del har jag vissa förhoppningar om att det kommande året ska bli lite extra festligt.
Just 16 råkar nämligen vara mitt turnummer.
Jag hade denna sköna dubbelsiffra på min fotbollströja under många år i huvudstaden och allt sedan dess tas den alltid med på mina lottorader, jag har satsat åtskilliga hundralappar på just den nuffran ute på krogarnas roulettebord genom åren och får jag chansen att välja ett nummer i olika sammanhang så kan ni ge er 17 på att det är 16 som gäller.
Att den gett mig något extra flyt eller några högvinster kan jag dock inte påminna mig om - men skam den som ger sig.
På tal om siffror så är min 60-årsdag inte långt borta nu och jag måste erkänna att har jag mycket svårt att greppa detta faktum. Så gamla människor brukar ju jag åka runt i stugorna och intervjua - plötsligt är man där själv.
Vart tog åren vägen?
Sambon har lovat att lotsa iväg mig till annan ort när det är dags och det känns mycket bra – 60 känns liksom inte mycket att fira. Däremot kan jag tänka mig att ställa till med ett hejdundrande party när jag går i pension om fem år.
Det är något att fira det - om hälsan nu står en bi.
Årets näst sista dag är två timmar gammal och jag sitter här med bottensatsen av en sexprocentig Baron Trenk skvalpandes i farfarsglaset. Jag tänkte passa på att hälsa mina nya grannar välkomna till kvarteret och samtidigt upplysa människorna i de 24 hushållen på Stenkvistavägen 4 att de bor i Snopptorp – medan vi, på andra sidan gatan, bor på Söder.
Det där lärde mig en förnärmad granne med all önskvärd tydlighet när jag som nyinflyttad gick ut i tidningen och påstod att jag numera bodde i Snopptorp.
Så var verkligen inte fallet.
Gott nytt år på er!