– Jag är rätt bred i min intressesfär. Det är en styrka, inte minst i mitt konstnärliga utövande, säger han.
Som liten grabb hemma i Lund sjöng Torkel Petersson i gosskören och spelade blockflöjt. Tidigt kom han även i kontakt med teatern och drömde om att själv stå på scenen. Det är den enkla och kortfattade bakgrunden till hur Torkel Petersson blev en framgångsrik skådespelare med sång- och regissörsambitioner.
Samtidigt var han en utpräglad idrottskille som tränade handboll. Föräldrarna var välutbildade - mamma biblioteksassistent och pappa arkeolog - men i hemmet fanns ingen skivspelare. Och när kompisarna kom med dyra märkesgrejer fick Torkel nöja sig med lite enklare saker.
– Det jag menar är att man får, och accepterar, förenklade bilder av verkligheten medan sanningen alltid är mer komplex. Säger man ung, fattig akademikerfamilj på 1970-talet tror folk att det var fritt, med familjeråd och batik. Men så var det inte alls. Det gällde möjligtvis några intellektuella i större städer och det var de som sedan skrev historien.
Det vill Torkel Petersson ändra på. Han menar att det också är det konsten är till för - att undvika förenklingar av livet. Som skådespelare har det också blivit lite av hans specialitet. Är karaktären en machoman finns där alltid en liten skymt av osäkerhet. Och det gillas, av många.
Nästan varje dag kommer det fram någon som vill säga några berömmande ord, berättar han.
– De känner igen mig främst från "Jalla! Jalla!", "Kopps" och "Patrik 1,5". Det är bra filmer som har en enkelhet och sanning i sig som jag kan stå för och verkligen försvara. Filmerna går i linje med mitt sanningssökande. Jag är stolt över dem.
Tyvärr, tycker han, är det flesta roller inte sådana. Det är delvis därför han har börjat skriva egna filmmanus där ramverket är det oförutsägbara och dramatiken är vardagsnära. Drömmen är att själv regissera.
Tanken är också att alltid fortsätta att förkovra sig inom konsten. Sedan många år tillbaka tar han sånglektioner på Kungliga Operan.
Kraften i rösten har han redan - han har medverkat i flera musikaler och för några år sedan gjorde han operadebut i föreställningen Silversjön. Det som till viss del saknas är tekniken.
– Det är lite som med Zlatan - för att han inte ska vara helt osmidig måste han vara jättevältränad. Det är samma sak som med rösten. Bara för att det är mycket behöver det inte bli bra. Än är jag inte där, men snart blommar det kanske ut.
Lena Wreede/TT
lena.wreede@tt.se